Rågsveds IF - IF Sylvia 2-0

Låt mig citera en utmärkt man från Norrköping; Jan Stenmark.

Han har målat en bild som jag har som magnet på mitt kylskåp, på vilken det står: Visst behöver vi självinsikt, men till en början, om något nu ska bli gjort, behöver vi sakna det.

Den magneten är det första jag tänker på när domaren blåser av första halvlek och spelarna traskar förbi in i omklädningsrummet.

Det andra är: undrar om de säljer te här. (Det gör de. Och billigt är det! Föredömligt.)

Sylvia har åkt till Hagsätra IP väl medvetna om att det behövs en seger här, för att vi ska få häng på Rågsved och kanske, kanske kunna knipa åt oss den där kvalplatsen.

Det har luslästs tabeller och räknats.

Andras resultat har gåtts igenom.

Det här och det här och det här behöver hända.

Ingen av ledarna kan minnas sig ha varit på just den här anläggningen förr. På många sätt är den typiskt Stockholmsk, en plan som ser lite liten ut, omfamnad av en löparbana.

Bakom en tekniska zonen och bakom avbytarbänkarna går ett järnvägsspår.

Någon läktare finns inte, men i den lilla sluttningen upp mot kiosken och omklädningsrummen har man gjutit en lång, bred trappa det går att sitta i.

Det är ett trivsamt komplex.

Första halvlek inleds inte oävet. Sylvia skapar tämligen omgående ett läge som borde innebära ledning, men Melker Spångbergs skott har inte tillräckligt med kraft, och bollen landar i famnen på hemmalagets målvakt Stefan Marinkovic.

Han är otroligt bra med fötterna,  har vi vi fått veta. Han är en sån målvakt som slår långa precisa bollar som blir assists.

Och när han plockar Spångbergs boll skickas den mycket riktigt långt upp, och blir ett jätteläge för Rågsved. Kevin Eriksson räddar skickligt med en hand.

Efter elva minuter leder Rågsved.

Det är Brwa Pishdari som liksom bjuds på det första av två mål han ska komma att göra innan halvleken är till ända.

Var tionde minut går ett tåg bakom avbytarbänken.

Sylvia kämpar för att komma upp. Det är svårt, för Rågsved pressar högt hela tiden.

Men efter 20 minuter sker ett visst skifte i press och gästerna lyckas för en kort stund tvinga ner hela hemmalaget på egen planhalva. 

Det är här det hade behövt komma en kvittering, och sedan ett mål till, för när allt ska summeras är minuterna mellan minut 25 och 43 då Pishdari gör 2-0, Sylvias bästa i matchen.

Möjligheter saknas inte. 

Nej, det som saknas är styrkan bakom skott och nickar.

Melker Spångberg skjuter rakt på Marinkovic, Ares Sari likaså.

Det nickas som om bollen är en ballong man försöker balansera i luften så länge som möjligt.

Det är det här som får mig att tänka på magneten.

Sylvia brukar vara så mycket bättre än såhär. Har insikten om matchens betydelse dragit åt nerverna på oss så hårt att vi är rädda att de ska brista om vi tar i?

Hade det inte varit mer angenämt att bara tänka att det här var en match i mängden, vilken som helst, som det bara skulle bli kul att spela? 

Inom idrottspsykologin pratar man mycket om att hjärnan ser det du tänker i bilder. När du kommer i ett bra läge och vet att du inte får missa för du kan få häng på topplagen om du sätter bollen, fastnar hjärnan på "inte missa" - det mest bildliga i rädslan, och ser för sitt inre hur bollen går utanför eller över, och så signalerar den till kroppen att återskapa det den ser, och så skjuter du över eller utanför. Eller för löst rakt på målvakten, för du vill ju inte ta i för hårt så du skjuter över.

Andra halvlek är bekväm för Rågsved. 

De har förstått hur Sylvia spelar och ägnar sig bara åt att ha kramp och att stå i vägen.

Och det lyckas, för deras spelare är stora och tunga och bra på att samla sig. Gästerna lyckas varken såga sig igenom det väl samlade försvaret, eller hitta vägar runt det och lyfter är det ingen som gör. När man försöker sig på att ställa om går det alldeles för långsamt och minuterna räknas ner en efter en medan tågen går.

- Vi ska väl vara ärliga och säga att vi inte är värda mer än såhär idag, säger Sylvias tränare Kim Vaattovaara efteråt. Det blåser kallt och molnen har mörknat.  Första halvlek är nog det sämsta vi presterat i år. Vi sitter inte ihop som lag, vi blir långa - vi kan inte uppträda så som vi gör i vårt försvarsspel idag, och här menar jag inte bara backlinjen, utan sättet som hela laget försvarar sig på. Vi får ta med oss det som en dyrköpt lärdom.

Rågsved i sin tur ligger rätt hela tiden. Här tänker jag att vi borde kunna förlita oss på att vi har tiden på vår sida - då de genomfört sina samtliga byten sprang minst tre spelare ut och bad att få byta. Utan att lägga någon värdering i det  så är det så att många lag är sämre tränade än vad vi är, och det borde kunna användas till vår fördel. Vi borde liksom kunna vara tålmodiga i den vetskapen och trötta ut dem. Istället ger vi bort en halvlek och sen har de matchen precis där de vill och behöver bara spela av den.

Sen säger han något helt i linje med magnetens poäng.

-Läget är såklart tuffare nu.

Mmm, tuffare, tänker jag. Inte kört.