Foto: Björn Holmberg

Det är något med Åtvidaberg som väcker tankar på förr i tiden till liv. 

Kanske för att de är ett gammalt klassiskt storlag, kanske för att de för inte så himla länge sedan hade en målvakt som stod för dem från att han var 16 tills han fyllde 40 och som kallades Fimpen för att det hände att han stod och rökte i mål för "det gjorde man då"; kanske för att man gräver fram namn man bara nästan kommer ihåg från någonstans långt bak i minnet- Ralf Edström, Roland Sandberg, Benno Magnusson, Jan Olsson.

När gästerna från södra Östergötland gått ut för att värma upp under en ödesmättad Norrköpingshimmel tar också tekniken på PCA med oss bakåt, till det analoga.

Musiken tystnar då man uppe i sekretariatet försöker ringa till någon som vet hur man gör ett Å på tavlan, och vi som levde under Internets tidiga dagar kastas tillbaka till modemens förlovade era - då när du var tvungen att stänga ner nätet för att någon skulle ringa i telefonen eller kastades ut för att det ringde.

Genom all denna nostalgi rinner en slags ysterhet.

På läktaren börjar det plötsligt se lite trångt ut.

En Östgötsk tidning (Corren, hatten av!) har skickat ut en riktig reporter för att bevaka och på platån utanför speakerbåset är det fullt av kamerautrustning att försöka undvika att snubbla. 

Vilken avslutning på vårsäsongen det här ser ut att bli!

När matchen startar gör den det ganska avvaktande. Det är två lag i toppen som känner på varandra.

Åtvid är första lag att skapa en halvmöjlighet, men som enkelt plockas av Theo Krantz i Sylvias mål.

Sådär.

Då har vi hälsat.

Det tar inte särskilt lång tid för Sylvia att växla upp. Det har gjorts en del ändringar i elvan sedan matchen mot Sleipner, Manaf Rawufu spelar ute på kanten i ett tremannaanfall, Melker Spångberg går in från start centralt och Bekir Kavur har tagit plats som vänsterback medan Hugo Lewander klivit in i mitten,  men bestående genom taktiska justeringar är att anfallen när de sådär plötsligt blixtrar till gör det ute på högerkanten där Daniele Burumbwa styr och ställer, skickar in bollar genom murar av varierande täthetsgrad och aldrig inte är farlig.

Men.

Åtvidaberg har, liksom Sleipner, begripit att Sylvia spelar med stort bollinnehav, och valt att lägga försvaret lågt och därmed avsevärt begränsa ytorna för Burumbwa och Rawufu.

Man får orka i vågor, mot sådana försvar för att inte helt ta ut sig- och Sylvia samlar sig och slår hårt efter dryga kvarten spelad. Burumbwa stjäl bollen på mitten och driver igenom.

Han skjuter själv, men målvakten räddar ut till hörna.

Kevir Bakur stegar fram, lyfter in bollen och hittar Lukas Mattsson som nickar in 1-0.

Subjektivt sett peakar matchen här.

Men innan vi går till halvtidsvila har Åtvid kvitterat, sedan Sylvia tappat boll på mitten och de kommer två mot två, Sylvias ena mittback är lite för högt upp, för långt bakom, vilket gör det mer till ett två-mot-en-läge, och Sylvias siste man väljer att täcka bollhållarens skott istället för att skära av passningen, som såklart kommer så som brev kom med posten förr, på Åtvidabergtiden pre-PostNord, och så får Adam Samuelsson ett friläge.

Han kan enkelt och behärskat rulla in kvitteringen.

Andra halvlek inleds med en chockattack från Åtvidaberg, men Theo Krantz väjer undan det som skulle blivit ledningsmålet med en grann benparad.

Gästernas 2-1 låter dock inte vänta på sig så väldigt länge.

I den 49:e minuten pekar domaren på straffpunkten sedan Marcus Assarsson fallit i straffområdet, och fram kliver Srdjan Sotra.

Krantz räddar faktiskt straffen, men släpper en retur som Sotra sedan revanscherar sig själv på. 

Sylvia fortsätter att försöka spela sig framåt, medelst sitt väl uträknade passningsspel.

Sett till enbart detta är man överlägsna samtliga seriekonkurrenter.

Men ibland, när man ligger under och tiden bara går, så måste man kunna lägga finesserna åt sidan och våga vara mer direkta. Våga spela mer som man gjorde på Åtvidabergs tid.

Långa bollar från målvakten som nästan når planhalvans sista tredjedel.

Vi har varit inne på det här förr.

Och visst är det som regel bra att vara tålmodig och att inte bli stressad, men regler är - som bekant - också till för att brytas; det är inte ALLTID bra att vara tålmodig, det är inte ALLTID dåligt att bli lite stressad.

Det ska sägas att Sylvia får in många fler långa bollar idag än mot Sleipner, det skickas fram en del - men Leo Jonsson, Daniele Burumbwa och Manaf Rawufu är fortfarande alltför ofta nere i försvaret och hämtar boll, och därigenom förlorar man för mycket kraft i forceringen.

Och överraskningsmomenten, de som ska ställa det rutinerade Åtvidaberg och få dem ur balans, är inte så många.

Nu behöver gästerna bara ligga lågt och försvara sig.

Känns det inte som att de är fler än vi på planen? frågar en i sekretariatet.

Jo, i alla fall när de försvarar sig.

Det kreativa är det Sylvia som står för.

Mot slutet blir det hetsigt och matchen antar en härlig derbykaraktär. Sånt här gillar vi! Publiken går igång. Det smäller hårdare i duellerna, det gruffas och knuffas och Theo Kratz får valla en Åtvidabergsspelare av planen efter att han drabbats av den där bytesförlamningen som så gärna slår till när tränaren vinkar på en och man leder.

Domaren lägger på sex minuter efter allt liggande i andra och sen är det över. Bara sådär.

Eftersom energinivån eskalerat på slutet känns slutsignalen som en kalldusch.

Det kan ju inte vara slut nu?
Inte redan?
Vi har ju inte ens kvitterat än?

Men slut är det, och det är vårsäsongen också.

- Jag tycker inte vi förtjänar att förlora idag, säger Kim Vaattovaara efteråt. Det var det jag sa till spelarna nu direkt efteråt. 

Vi förtjänar verkligen inte att förlora.

Om vi tittar på hur matchen sett ut ser vi att det är vi som skapar alla lägen. Till och med målen de gör är bjudmål som kommer från oss.

Vi skapar mycket chanser och vi får in fler bollar än vad vi fick mot Sleipner men det bara vill sig inte för oss idag.

- Ska vi fokusera på något positivt istället såhär inför semestern, säger han, så tycker jag att Simon Cakar för andra matchen i rad kommer in och gör ett riktigt starkt inhopp. Han får en ny roll här på slutet, som gör att vi kan flytta upp Jesper Lindvall och behålla trycket.

- Och så får Albin Tengbrand äntligen komma in på planen igen, efter att ha varit borta i mer än ett år till följd av en korsbandsskada. Det här är riktigt glädjande att se, han har krigat hela våren för att göra sig redo och så lyckas han komma tillbaka i spel innan den delen av säsongen är över.

Det är stort.

Det är det.

Och där, under en regntung, allt mörkgråare himmel, mitt mellan nostalgi och framtidslöften, lämnar vi allt en stund och går på semester.

Sylvia får ladda om inför matchen mot Åtvidaberg i nästa omgång. Foto: Björn Holmberg

Ja ja, vad är väl ett derby på PCA kvällen innan midsommarafton?

Det kan vara stökigt, det kan vara lite för tomt på läktarna, det kan vara en fest ibland eller så kan det vara som igår; en sorts lektion.

Inte i fotboll så mycket som i kultur.

För det är ju som det är med derbyn: de är seriematcher, men inte enbart det- derbyn lever sina egna liv utanför linjerna, bortom procenten och mellan rader och ränder.

Hur noga det än planerats och gåtts igenom kan det när du ställs mot din största kulturella rival ändå komma en klinisk passning från en meriterad motståndare som skär rakt genom förberedelserna redan  i den fjärde minuten, och som når en annan rutinerad spelare ett par hundradels sekunder senare och så ligger man plötsligt under innan man ens hunnit trampa ner fötterna ordentligt i skorna.

Och det som skiljer det tidiga underläget i ett derby mot andra tidiga underlägen är att det svider mer, för det är inte bara poäng som man spelar om.

Det är det där man tycker låter så tråkigt och ingentingigt när någon svarar att det är det man vinner när man tävlar i frågesport i soffan eller när man prickar diskhon bäst med apelsinskal; det är äran.

Sleipner ställde upp med en elva där genomsnittsåldern är 26,2 år.

Det är 6,2 år äldre än den Sylvia mönstrar.

Det här är tunga, rutinerade spelare som inte bryr sig särskilt mycket om hur snyggt de gör något så länge de förhindrar en teknisk genombrottsspelare som Axel Brönner från att nå fram, eller hur bra det ser ut när de ställer sig i klunga mitt i vägen för Daniel Burumbwa så det blir omöjligt för honom att trä sig igenom försvaret på det sätt vi blivit bortskämda med att se honom göra.

Efter att Maic Sema serverat Albert Johansson och det blivit 1-0 Sleipner i den dubbelbottnade minut 4:44 (döden i kinesisk numerologi, änglarna är med dig om det är tarotkort du läser) har Sleipner egentligen bara en uppgift: att stoppa Sylvia från att göra som Sylvia gjorde när Smedby tog ledningen tidigt i ett -förlåt men- mindre prestigefullt Norrköpingsderby för ganska få veckor sedan.

Och det gör de.

William Holmberg hålls hårt markerad och får svårt att arbeta sig fram. Leo Jonsson hade minst tre man på sig var han än befann sig på planen, och givet muren av randigt som reste sig med sådan intensitet över planen blev det svårt att komma någonstans trots ett överlägset grundspel.

Det är här man behöver lyfta blicken ibland, tänker jag, sprida ut sig runt muren och börja skicka skott över ibland istället för att leta efter håligheter att slå sig igenom, eller försöka hitta vägar runt.

Det blir slitigt över 90 minuter.

Vi såg att Daniel Burumbwa när han inte gavs utrymme framåt istället söker sig långt ner för att hämta boll, Åke Andersson gör detsamma - och så hamnar två av de starkaste offensiva pjäserna vi har alldeles för lågt ner i banan.

Och där låter Sleipner dem springa av sig lite så att det ska finnas mindre ork att slå sönder deras mur med.

- Här ser vi vad ett tidigt ledningsmål betyder, säger Kim Vaattovaara efteråt. Vi fick ett med oss i förra matchen mot Huddinge och det tillät oss att styra matchen som vi ville, och nu får Sleipner ett här och kan göra samma sak. Då spelar de på sina villkor sen. De lägger sig lågt, medan vi i vår tur är lite låga i vårt presspel.

Det här, är han noga med att betona, ligger inte på spelarna utan det är direktiv från ledarstaben och det pratas igenom och styrs upp inför andra halvlek.

Och det är ett mer offensivt Sylvia som slänger sig mot muren i andra.

Det är bara det att det inte riktigt hjälper, för muren står där den står, och domarteamet tillåter en hel del fysisk kontakt ibland och ingen överhuvudtaget ibland, så det är en oregelbunden visslande vind att tampas med för de våra, så väl som ett tungt försvar.

Jag går igenom mina anteckningar nu på förmidagen dagen efter, och kommentaren om andra halvlek lyder: känslan är att Sylvia vill spela och Sleipner vill vinna.

Det finns en skillnad i det som man får gå tillbaka till idealen värld för att bena ut, och det är här själva lektionen kommer in i bilden.

Det är ädelt nog att vilja- och tycka- att man ska vinna bara för att man är BÄTTRE, men det är inte alltid realistiskt att sikta mot det ädla. Ibland får man, för att vinna, helt enkelt kliva ner på pragmatismens ofta något grisigare, mer cyniska nivå, skippa skönlir, linjer och trianglar, och bara bombardera bålverket med skott tills det inte orkar stå upprätt längre, eller tills de som håller det uppe tappar koncentrationsförmågan.

För det händer alltid, förr eller senare.

Det är väl så överbelastningsattacker fungerar.

Det här formulerar Kim Vaattovaara begripligare efter matchen.

Han säger:

- De fortsätter ligga väldigt lågt och de är bekväma i det, medan vi har uppenbara svårigheter att bryta ner ett så lågtstående försvar. Vi pratade om att vi ska vara tålmodiga i anfallsspelet och försöka flytta på dem, men man kan bli för tålmodig också när det inte finns obegränsat med tid. Jag kan tycka att vi stundtals spelar lite väl kontrollerat, att vi borde släppa lite på bromsen och bara skicka in bollen ibland.

Sen släpper vi försöken till analys en stund och ägnar åt oss det mänskligare.

Han säger:

- Nej, det är tungt. Det suger att vi inte lyckas bättre.

Nästan alla har lämnat arenan. Jag fotar den släckta strålkastaren som står som en dunkel kontrast mot solnedgången.

- Men, säger Kim. Vi får inte gräva ner oss för mycket  i det här nu. Vi får slicka såren lite, ha trevliga midsommarfiranden med nära och kära och så samlas vi igen på måndag och börjar ladda inför det avslutande mötet på vårsäsongen, det mot Åtvidaberg på lördag.

Och det låter som en bra plan, tycker jag, och önskar samtliga en fortsatt bra midsommar och så hörs vi igen när det vankas Östgötaderby om en vecka.

Foto: Björn Holmberg/ IF Sylvia

Segern mot Syrianska Eskilstuna i förra omgången var skön, men med den kom också en fråga som behövde besvaras i två delar.

Kim Vaattovaara fick den i lördags, redan direkt efter slutsignal: 

- Kan det ha funnits ett stråk av underskattning hos laget, var det därför det blev så extra kämpigt?

Han sa: Nej. Det får det inte finnas.

Idag var det spelarnas tur att svara, fast så som spelare svarar.

Huddinge IF - en poäng, och en placering över Syrianska Eskilstuna i tabellen- skulle gästa PCA.

Det var lite nervöst att vänta på deras replik. Fel svar på en sån här fråga kan vara mer säsongsavgörande än vad rätt svar kan.

Men Sylvia svarade inte fel.

Vi fick skjuta upp matchstarten med en halvtimme, för gästerna hade fastnat i ett trafikkaos utanför Nyköping och förhoppningsvis hände ingenting värre i den situationen än att de blev lite sena till Norrköping.

Själv satt jag i värmen i skuggan och tittade igenom startelvan.

Skrev en notering om William Bergman från IFK Norrköpings P17, som skulle göra debut i Sylvia idag och försökte koppla ihop rätt namn med rätt nummer i gästernas startelva (det här hade jag begränsad framgång med, kan tilläggas).

Så blev klockan 17:30, Sylvialåten var färdigspelad och matchen igång.

Det tog hemmalaget sex minuter att ta ledningen, efter att Daniele Burumbwa brytit sig igenom på vänsterkanten och skjutit hål på Huddinge vid deras första stolpe. Mittfältaren har för vana att ta sig fram på just det här sättet, och han brukar försöka dra i bollen längs gaveln, och om det får ske upprepade gånger i en match går det förstås att uttolka och försöka resa ett försvar mot.

Men det hann inte Huddinge, för Burumbwa var snabbt framme, och han lade skottet tidigare än vad han brukar, i första stolpen.

Sylvia fortsatte att ansätta Huddinge hårt. 

Gästerna hade svårt att lyckas organisera försvaret på ett sätt som inte bara blev luckor för Sylvia att trä bollen igenom. Leo Jonsson och William Bergman visade flera gånger prov på fint samspel och hittade ofta varandra genom de huddingska försvarlinjerna och att det inte stod 2-0 tidigare än i den tjugonde minuten beror mer på att det finns vinklar att fila lite på än på få chanser.

Det var svår för gästerna att gå igång något eget spel. Bouba Bauselle Bungus var på tårna, men han blev alldeles för ensam och hade inte mer än vilja att sätta emot ett väl samlat Sylviaförsvar. Skulle Huddinge haft en chans att göra något som gynnade dem själva den här eftermiddagen var det nu de skulle gjort det, för när vi spelat nästan tjugo minuter hade matchen kommit av sig. 

Sylvia hade lugnat ner anfallen lite och det var bara Bauselle Bungus hos gästerna som ville springa och  precis innan Leo Jonsson gjorde 2-0 skrev jag "stiltje min 20" i anteckningsblocket.

Och så blixtrade det till.

Återigen från vänster.

Sedan dröjde det knappt tio innan William Holmberg drev förbi Fabian Bouleau i Huddinges mål, och utan större svårigheter la in 3-0.

- Det var väldigt viktigt för oss att få göra det där tidiga ledningsmålet, sa Kim Vaattovaara efteråt. Det ger oss ett lugn och hjälper oss att ta oss an matchen så som vi vill. 

Det blir lätt att det går lite troll i det annars. Ta matchen mot Syrianska (inte Eskilstuna, utan den som spelades den 18/5 och slutade 1-1) till exempel där vi skapade läge efter läge men utan att lyckas göra hål på dem. Ett sånt läge ville vi inte hamna i igen, så därför var det riktigt skönt att få till en tidig ledning och kunna hålla oss till vår gameplan.

Sen gäller det ju att kunna gå ut i andra halvlek och fortsätta göra jobbet, för matchen är inte färdigspelad även om man ledder med 3-0.

Nej, även om Sylvia kunde kosta på sig att växla ner tempot lite för att inte riskera onödiga skador eller varningar var det aldrig tal om att bara gå ut och spela av matchen.

Man hittade den balans som krävs för att varken bli loja och ignoranta, eller att ta ut sig när det inte längre behövs. Man värderar klokt och moget. Det är ju en match på torsdag som ska orkas med, också.

Huddinge testade på att genomföra ett par byten direkt efter paus för att försöka få till stånd en förändring, men effekten uteblev och det var fortsatt lite att göra för Emil Holmberg och hans försvarare.

Hemmalaget bytte in Simon Cakar, Kia Chuko och ännu en debutant; Viggo Ek, och allt fortsatte enligt plan fram tills Leo Jonsson kapades i 70:e minuten och domaren blåste straff.

Jonsson tog själv hand om den och slog in slutresultatet.

4-0.

Ett mycket tydligt svar på frågan om undermedveten underskattning.

Den som inte får finnas.

- Jag tycker vi kontrollerar matchen bra utan att gå ifrån våra ramar i andra halvlek, sa Vaattovaara efter slutsignal. Vi pratade en del  om att behålla fokus i pausen. Vi vet att vi har ett stort spelmässigt övertag här och då får man vakta på sig så man inte blir arrogant. Men spelarna gör det bra, de gör det vi sa att vi skulle göra; de gör jobbet.

Och så är det såklart fint att få hålla nollan för andra matchen i rad.

Det är det förstås.

Och det hoppas vi få se upprepas för tredje gången redan nu på torsdag.

Då är det bortamatch hemma för IF Sylvia, när IK Sleipner ska arrangera Norrköpingsderby på PCA.

På återhörande då.

Första halvlek var jobbig för Sylvia på Tunavallen, men försvaret höll emot ett hårt pressande hemmalag. Foto: Björn Holmberg

Det finns en del saker som är lättare än att spela på Tunavallen i klassiskt svenskt nästan-midsommarväder.

Att ro motströms uppför Strömmen i en packlår till exempel, eller att spika upp lite gelé på väggen.

För nej.

Att Syrianska Eskilstuna haft det lite kämpigt inledningsvis var ingenting Sylvia tänkte tillåta sig att se på som någon sorts fördel.

Det hade nogsamt gåtts igenom på mötet precis innan avfärd.

- Alla matcher i serien är svåra, sa Kim Vaattovaara. Det måste alltid vara utgångspunkten.  Och vi har pratat mycket om hur stor skillnad det gör att bara tappa några procent från sin högstanivå. Tappar man bara några procent lever man farligt.

Att hemmalaget fram tills förra omgången (då de vann mot Huddinge med 3-0) antingen bara spelat oavgjort eller förlorat var heller inget som verkade direkt logiskt då de inledningsvis gjorde det mycket jobbigt för oss tillresta.

För Sylvia gjorde det de inte skulle, de tappade några procent.

Och levde farligt.

Nog för att varje match har två halvlekar, men Syrianska Eskilstuna - IF Sylvia hade det på ett rätt övertydligt sätt.

Låtom mig gå igenom.

Vi börjar med vädret, för det spelar en roll.

Det skulle inte regna, det lovade appen. Det skulle inte vara sol heller. Det skulle vara 16 grader, det skulle kännas som 9, och så stod det "blåsigt" som ett litet tillägg.

Jo vars. Den sista biten stämde i alla fall.

Som det blåste!

Sylvia hade svårt att få igång något som överhuvudtaget liknade det fina spel vi såg mot Rågsved förra veckan. Det vanligtvis så trygga passningsspelet avbröts ständigt av inskärande rödgula, och bitvis var trycket alldeles för högt i Sylvias straffområde.

Även om man redde ut situationerna utan alltför stora besvär kom hemmalaget liksom fram och fram igen lite för ofta för att  man skulle låta bli att önska att någon bara sköt iväg bollen ibland också, att inte varje situation var något man behövde "spela sig ur".

Framåt hade Sylvia svårt att skapa något av värde. Det första skottet på mål var en svag tåfjutt från Axel Floric i den 42´minuten. Den plockades enkelt av Syrianskas målvakt.

För att återknyta till det som sades tidigare om procenten, och det farliga i att gå ner ens lite, så blev det tydligt här. Passningarna antingen satt inte eller lästes för lätt, och Leo Jonsson, som är erkänt skicklig på att ta sig igenom alla typer av försvar stötte på patrull i de fyrtorn hemmalaget placerat ut här.

Det ville sig bara inte.

Dessutom hade det börjat stänka ner regn fast det inte skulle.

När andra halvlek inleddes skingrades molnen och jag gjorde en anteckning om det för jag hoppades att det skulle finnas ett symbolvärde.

Och Sylvia var piggare. Man samlade sig bättre och började spela mer över hela planen, byta kant, bli sådär föredömligt jobbiga.

Det var lite tröttsamt att stångas med motvinden förstås, men ganska snart fick vi vara tacksamma över att det inte var i uppförsbacke vi behövde göra det, för det kunde mycket väl ha blivit just så.

Syrianska Eskilstuna, som har stadens vind i ryggen - den bytte riktning när vi bytte halvlek -jobbade till sig en hörna- och  vi satt som bäst på läktaren och pratade om att i den här stormen kommer väl bollen bara segla in i mål nu - och så gjorde den just det.

- Sitt inte och trolla fram situationer sådär, sa jag och så dömde domaren bort målet (apropå ord och deras inneboende magi, då).

Oklart för vad, exakt - men bort dömdes det i alla fall och Sylvia slapp åtminstone uppförsbacken.

Men inte motvinden.

I den 63:e minuten fick de svartvita en frispark i ett skapligt läge.

Lagkapten Jesper Lindvall klev fram.

- Nu skulle vi haft en islänning, sa mitt sällskap. De kan det där med vind. Ari Skulason, skulle vi haft.

Smack, sa det, och så satt bollen i nät innan jag ens hann hålla med.

1-0 till Sylvia i stark motvind och i ett försiktigt solsken som inte skulle finnas, på frispark och helt utan islänning.

Minuterna ställs om till tvättmaskinsversion när man leder med 1-0 och en match bara "ska spelas av".

Här lade domaren på 8 minuter, dessutom och det var riktigt nära att vi tappade två poäng på slutet då hemmalagets nummer 20 kom helt ren. 

Det är ett sånt läge som bara ska bli mål.

Men Emil Holmberg var snabbt ute och utmanade, blockerade med båda knäna lite som en käppakrigsmålvakt och omintetgör det som enligt konstens alla regler (de som inte finns) skulle varit en kvittering.

En matchavgörande räddning som får sätta punkt för den soligare halvleken.

- Vi är både nöjda och inte nöjda, sa Kim Vaattovaara efter matchen. Det är klart att det är skönt att få med sig tre poäng även fast man har långt ifrån sin bästa dag på jobbet, och det är väl ett sorts styrkebesked i sig- men. Rent fotbollsmässigt gör vi ingen bra match. Vi slarvar med taktiken, vi är inte alls så närvarande som vi behöver vara.

Sedan tycker jag det blir en förbättring efter att vi fått snacka ihop oss i halvtid.

Jag vill också lyfta att vi jobbar bra för varandra i försvaret. Vi har pratat en del om hur vi ska jobba för att skydda vår box och här ser vi en del framsteg.

Sen är det två individuella prestationer som gör att vi vinner matchen, och det är Jespers frispark och så Emils räddning där i slutet och nu får vi tre poäng och hakar på i toppen.

Så avslutar Sylvias huvudtränare med att återvända till procenten.

- De ska vi öka till nästa lördag.

IF Sylvia möter Huddinge IF på PCA lördagen den 14/6 klockan 17:00.

Välkomna då!

Sylvia besegrade Rågsved. Foto: Björn Holmberg

Det rätta sättet att jaga på är att göra det livet ut, skrev Ernest Hemingway en gång för länge sedan på sitt klassiska Nobelprisvinnande dubbelbottnade vis.

Det låter både djupt och tröttsamt och hade han levt idag hade han, som var så förtjust i alla slags jakter, gjort sig själv en stor tjänst genom att börja följa IF Sylvia 2025, för här jagas och jagas och jagas det.

Den här söndagen, den första i juni, skulle serieledande Rågsved komma till PlatinumCars Arena - det Rågsved som inte förlorat en enda match hittills, och som tappade sina första poäng så sent som i nionde omgången.

De skulle komma hit och deras uppdrag var förstås att kunna stänga ännu en omgång utan förlust.

Sylvias var att, något decimerade, se till att de som ännu inte förlorat förlorade - och få fortsätta minska på avståndet mellan dem och de andra som ligger några poäng före i tabellen.
Få fortsätta jaga, alltså.

Det började med att gästerna var väldigt bra.

I flera långa minuter skickade de fram allt vad de hade och tog sig nästan genast in i offensivt straffområde, och lite felaktigt kände vi där vi satt och oroade oss i sekretariatet att det här nog skulle bli en "ganska jobbig" eftermiddag.

Men liksom så ofta tidigare hade oron fel.

För som sagt;

Rågsveds IF var bra - i flera minuter.

Sedan tog Sylvia över kontrollen över matchen fullständigt. Man gjorde det liksom både metodiskt och passionerat, med ett kombinationsspel som på ett sätt som inte borde gå är både tryggt och lustfyllt på samma gång, och som tvingade gästerna till att uppoffrande försvara sig.

Axel Floric var nära att ge Sylvia ledningen med dryga kvarten spelad då han med mycket kraft nickade in ett inlägg som tvingade Viktor Nordström att sträcka ut sig i sin fulla längd för att lyckas tippa bollen över målställningen. 

Nicken som nästan blev mål var själva kulmen på ett par intensiva Sylviaminuter som gästerna försökte samla sig för "att svara" på. De försökte skicka fram långbollar, men dem plockade försvaret enkelt, de försökte sig på ett par kontringar - men IF Sylvia är så bra på att återerövra boll att man satte punkt i varenda påbörjad Rågsvedsmening innan den ens hunnit bli så pass lång att den betydde något.

Serieledarna såg som bäst ut som stödord eller en snabb skiss.

Inte för at de egentligen är dåliga - det är de helt säkert inte - utan för att Sylvia var så bra.

- Jag tycker det här är en den bästa match vi gjort sedan jag kom hit, sa Kim Vaattovaara efteråt. Spelarna gör en otrolig arbetsinsats som lag och samtliga ska ha en stor eloge för hur de genomför matchen. 

Vi känner i halvtidsvilan att vi gjort en bra första halvlek trots att det står 0-0 än, och det jag tycker är särskilt viktigt här är att vi inte nöjer oss med det och blir trygga i det, utan att vi orkar gå ut och fortsätta och att vi gör det utan att tappa fokus.

Andra halvlek började som den första tog slut. 

Med ett Sylvia som jagar, och ett Rågsved som jagas.

Några minuter innan ledningsmålet faktiskt kommer är det nära att målvakten Viktor Norström själv bjuder på ett då han går ut och plockar ett inlägg (det är den sortens inlägg som snabbt blir till avsedda skott om de råkar bli mål), men han halkar i det regnvåta plastgräset och glider snabbt in i målburen med bollen klistrad mellan handskarna. När den precis ska till att glida över linjen lyckas han ta spjärn mot målställningen och självmålet blir aldrig.

Sedan gör Leo Jonsson ett mål som döms bort för offside.

Fast han var ju på rätt sida när passningen slogs, fräser vi till ingen nytta.

Två minuter senare gör han mål igen och den gången gills det. 

Det är Daniel Buruwba som tricksar sig igenom Rågsvedsförsvaret och låter Jonsson få en bra yta, man mot man med målvakten, och 1-0 för andra gången sitter säkert.

Samma firma dubblerar sedan Sylvias ledning i den 87:e minuten. Då är det Leo Jonsson som tar sig förbi och igenom - han är otroligt stark och bra på att hålla i bollen, även med tre försvarare hängades på sig som en schysst kille som bär både sin och ett par kompisars ryggsäckar- och serverar Burubwa som säkert placerar bollen i målvaktens vänstra kryss.

Det blir lite kaosartat i slutet då Rågsved ska försöka sig på en forcering.  Sylvias Bekir Kavur blir frilägesutvisad, och gästerna reducerar till 2-1 i den sjätte av det som skulle vara fyra tilläggsminuter.

Men tillslut är det slut och Sylvia gör det ingen gjort i den här serien i år; vinner över Rågsved.

- Vi gör det för att vi är så bra idag, säger Kim Vaattovaara. Så påkopplade. Det är tydligt att killarna verkligen vill plocka de här poängen och försöka minska gapet i toppen. (Och gapet är minskat - nu är det bara fyra poäng upp till Åtvidaberg, som möter Rågsved nästa vecka, på andraplatsen.) Ska man absolut säga något kritiskt efter en sån här match är det väl att vi värderar lite fel i försvaret på slutet. Vi försvarar bara ytan de anfaller på vilket ger dem alldeles för mycket spelrum och så kommer den här kontringen som gör att vi får en utvisning.  Det är klart att det alltid går att hitta någon detalj och tänka på hur den kan förbättras.

Men mest vill jag verkligen bara lyfta spelarna här, och sättet de vinner den här matchen på. Sammantaget är det det bästa vi gjort, och et visar verkligen att vi fortsätter att göra rätt saker.

Nästa vecka jagar IF Sylvia vidare borta-  mot Syrianska Eskilstuna IF.

Vi hörs igen, då.

Sylvia besegrade Smedby i Norrköpingsderbyt på fredagskvällen. Foto: Björn Holmberg

När jag kommer fram till PreZero Arena regnar det i fläckar men mest lyser solen. Det är kväll, men inte mörkt ännu och på konstgräset som ligger precis i skogsbrynet värmer spelarna upp så gott det går.

Det är inte bara det att det är ett derby som väntar - det är en brytpunktsmatch. Ska Sylvia ha en rimlig chans att jaga ikapp Enskede går det inte att tappa poäng mot Smedby.

Hade det här varit förr i tiden hade vi använt ordet liminal i en text om så många olika gränser som korsar varandra såhär; naturtyper kolliderar, dygnet byter fas, ett ganska tidigt ledningsmål från hemmalaget får våra kvaljaktsförhoppningar att fastna i halsen och inte ens vädret kan bestämma sig för vad det är mer än bara för kallt för slutet av maj.

Jo då, det är Smedby AIS som öppnar starkast, och när John Bliderus Onoseke-Longadi plockar upp en boll som skär rätt genom Sylviaförsvaret och placerar in ledningsmålet bakom Theo Kratz är det långt ifrån orättvist.

Det här tvingar upp Sylvia, som inledningsvis mest fått försvara sig, på offensiv planhalva och efter ett par lite väl överarbetade situationer kommer kvitteringen dryga tio minuter efter Smedbys 1-0.

Melker Spångberg drar isär hemmaförsvaret och kapten Jesper Lindvall testar skott. Det är inte alls särskilt oävet, och William Brännerud i Smedbymålet tvingas sträcka på sig. 

Han lyckas alltjämt inte få fast i bollen, utan släpper en retur som Daniel Burubwa säkert sätter.

Bara ett par minuter senare ska Melker Spångberg nicka in det svartvita ledningsmålet i en situation som är så grötig att vi, experterna på bänken, blir lite oense; var det självmål? Ja? Nej? 

Men speakern säger ju inget?
Vi får vända oss till tränarna för att få det bekräftat: Sylvia tog ledningen utan den sortens assistens och gott så.

Efter den här trivsamma perioden tar Smedby över spelet igen, men trots att man är riktigt nära att kvittera i 36:e minuten lyckas Sylvia behålla ledningen i paus.

Helt tryggt känns det dock inte att bara leda med ett mål när värdarna pressar på som de gör.

Sylvias tränare Kim Vaattovaara säger:

- Jag tycker vi gör en ganska blek första halvlek. Vi vet att Smedby är ett väldigt hårt arbetande lag. Vi vet att det kommer komma in en hel del bollar bakom backlinjen om vi inte är på tårna och trots att vi vet det och har pratat en hel del om det inför matchen lyckas vi inte motverka det.

Vi gör alldeles för enkla misstag i första halvlek, tekniskt är vi inte tillräckligt starka där.

Det här korrigeras upp i paus, och det är ett annat, starkare Sylvia som kommer ut för att dubbla sin ledning i andra.

Nu spelar man kontrollerat och mer orätt, och precis när vi börjar prata om att nu känns det som att vi bara spelar av matchen gör Åke Andersson 3-1 efter att Leo Jonsson plockat ner en boll och fått sitt skott blockat.

Andersson plockar upp bollen och klipper till utifrån. 

Slutresultatet spikas på tilläggstid.

Då har en och annan börjat lämna läktaren, vilket Sylvias påpassliga klack givetvis varit snabba att skriva ihop en sång om.

Det är Jesper Lindvall som spelar inhoppande Manaf Rawufu ren, och han är klinisk i sitt avslut och så var nästan de sista orden i denna linimal till derby både sjungna och sagda.

Vi kan väl låta tränaren få sätta punkt?
Kim Vaattovaara är nöjd efteråt.

Förändringarna man gjort i paus har gett resultat.

- Vi  gör en betydligt mer övertygande andra halvlek, där vi verkligen kommer ut och kontrollerar matchen, säger han efter att ha firat med laget i omklädningsrummet. Det behövdes göras en del tekniska justeringar; vi gör en liten rockad och flyttar upp spelare i bättre positioner. Det är riktigt skönt att först kunna vända runt på ett underläge, och sen gå från att svaja lite i spelet till att kunna spela av matchen på ett såhär bra sätt.

Det känns bra inför mötet med Rågsved nästa vecka.

Mötet mellan IF Sylvia och de hittills obesegrade serieledarna går av stapeln söndagen den 1 juni, klockan 17:00 på PCA.

Vi ses där.

/N.M

Foto: Björn Holmberg / IF Sylvia

Det blåste snålt från norr när den åttonde omgången i division 2 Södra Svealand skulle avslutas på PCA i Norrköping den här söndagseftermiddagen.

Medan Sylvia och gästande Syrianska FC värmde upp så gott som vinden tillät satt vi som satt i speakerbåset och förundrades över det som skedde på det som till vardags är Curva Nordahl. 

Det vecklades ut banderoller!

- Har Sylvia blivit med klack sedan sist? frågade undertecknad, som varit borta från klubben en tid.

- Ja, sa vår spearker Pierre och berättade; de bara dök upp här för ett par veckor sedan, och de är dubbelt så många den här gången som de var sist!

Det här är förstås helfestligt!

Följ gärna Sylviaklacken och hur den multipliceras på instagram: Sylvia_tifogrupp

Nåja.

Bland vind och trummor blåste domare Sajad Al-Hakim igång matchen - och det var hemmalaget som öppnade klart starkast.

Det var ett mycket metodiskt Sylvia som kopplade grepp om matchen och innan första kvarten var färdigspelad hade man skapat åtminstone tre lägen som - som det heter - borde varit mål.

Noterbart är hur trygga med bollen de unga sylvianerna är, hur säkra de är i triangelspelet och hur bra Melker Spångberg och Leo Jonsson är på att driva igenom och bryta linjer.

Här finns en tydlig idé samtliga är införstådda i - och även om precisionen i de sista momenten fortfarande behöver spetsas till ser det lovande ut.

Vi satt och berömde och väntade på ledningsmålet som hängde i luften och så kom det och så var det fel lag som gjorde det.

Syrianska hade, efter att tålmodigt ha väntat en sådär tjugo minuter på att komma över på offensiv planhalva plötsligt skaffat sig en hörna som nickades in bakom Emil Holmberg av Fuseine Rashi.

Efter att ha tagit ledningen kunde gästerna kosta på sig att vila lite med bollen i laget.

Sylvia tryckte på för en kvittering innan halvtidsvilan, men trots en chanskavalkad som testade både Syrianskas målvakt Fahad Ghazala och målställningen låg Sylvia under med 0-1 i paus.

Andra halvlek öppnades som första. Sylvia kom in med hög press, fast bestämda att kvittera snabbt.

Och efter dryga tio minuter blåste domaren straff efter en nerdragning. Ett solklart domslut, inga protester - och Leo Jonsson var säker från 11 meter.

Slutresultatet 1-1 fastställdes i den 54:e minuten.

Men.

Det vore varken särskilt konstigt eller orättvist om Sylvia tagit med sig samtliga tre poäng, men en positionssäker Rashid och en alert Ghazala tänkte inte låta det ske, trots att man på slutet radade upp anfall som om man så snabbt som möjligt försökte uppföra en mur mot vinden.

En viss hjälp får gästerna av hemmalagets vilja till slit. En del situationer arbetas det helt enkelt för mycket på.

Jag tror vi räknade till fem eller sex anfall bara på tilläggstid och av dessa var vi helt säkra på att tre blivit mål först, men icke.

Sylvia och Syrianska delar på poängen på PCA, och med Sylvias första kryss den här säsongen stänger vi den åttonde omgången.

Härnäst vankas det derby borta mot Smedby fredagen den 23/5 kl 19:30.

/Nina Månsson