Det blåstes på.

- Det var inte vackert idag, sa Sylvias lagkapten Jakob Lindahl efter att segersången sjungits i det blygsamma omklädningsrum vi fått oss tilldelat på Värmdövallen.
- Det var inte vackert, men det var så jävla viktigt.
Och även om Jacke egentligen sammanfattar Värmdö - Sylvia perfekt med den enda meningen tänkte jag ändå slösa lite (om än inte jättemånga) fler ord på matchspektaklet.

Inför det här mötet funderade vi lite på huruvida stormvindarna som härjat i landets södra delar det senast dygnet skulle få någon inverkan. Skulle Knuds efterdyningar nå ända ut i Stockholms inre skärgård, hela vägen fram till Sveriges sjätte största ö Värmdön; skulle det här bli mer transonisk vindtunnelsvandring än fotbollsmatch, ungefär som AFK Linköping i våras?
Ja och nej.
Av Knuds fastlandsvrål var det bara flämtningar som kom åt Värmdön. Mer eller mindre kraftiga kastvindar, omöjliga att planera något kring och långt ifrån den ihållande Linköpingsblåsten som garanterar fyra mål per halvlek så länge den kommer bakifrån . 

- Jag tror vinden hade en större psykologisk än praktisk inverkan, sa Hampus Lönn när allt var över och vi klättrat in i bussen.

Sylvia ställde upp såhär:
Julius Lindgren
Tarik Hamza - Sebastian Detterman - Hampus Näsström
Manasse Kusu
Carl Björk - Marwan Baze- Hampus Lönn - Jakob Lindahl (K)
Daniel Andersson - Rasmus Bengtsson

(Bänken: Robin Gustavsson, Adam Filipsson, Theo Rask, Antonios Bahdke, Felix Bengtsson, Oscar Törnfeldt och Linus Brunzell)

Värmdö gick in hårt, och lyckades under alltför många av matchens totalt 95 minuter tvinga ner och schacka Sylvia på egen planhalva.

Vi hade, trots en på förhand väldigt intressant offensiv idé, otroligt svårt att skapa något framåt. Att det gick så snett i anfallet idag var mer Värmdös förtjänst än vad det var Sylvias misstag. Hemmalaget visade sig vara försvarare av den uppoffrande, orädda sorten. Det finaste med försvarsspel är att det inte behöver vara snyggt för att det ska vara bra. Om Värmdö IF måste sägas att de i alla fall den här dagen spelade en betydligt bättre fotboll än vad tabellplaceringen ljuger om. 

Men Värmdö var inte bara störande dugliga på att förstöra för oss genom att avbryta våra framstötarplaner. De höll på att låta oss börja på minus nästan på en gång, då de tog ett annars så samlat Sylviaförsvar lite på sängen genom att gå framåt med sådan kraft. Det här var inte vad vi väntat oss att de skulle göra - vi väntade oss något mer Noraaktigt - och så slutade det med att det var VI som fick lägga energi på att hålla DEM stångna. Nåja.
Det gick ju det med, fastän det inte ens kändes så i den 94:e minutens 59:e sekund.
Innan Carl Björk slog det vackra inlägg, som via stolpen nådde Hampus Lönn som gjorde 1-0 för Sylvia var det Värmdö som hade matchens minst dåliga chans, och när allt nu ska summeras hade de mer än dubbelt så många halvdana anfallsmöjligheter som vi hade.

Fast. Allt i den här andfådda matchen är diskvalificerat som värdemätare.

För det här var långt ifrån den sortens match som bjuder på en massa "möjligheter" till att börja med, men att vi sammantaget räddades av målställningen tre gånger och en gång av Hampus Näsström när målet låg helt öppet för dem säger ändå något som inte är särskilt roligt att höra.
Att vi måste skärpa oss. Att det slarvas för mycket. Att vi egentligen inte ska behöva förlita oss på att livlösa objekt kommer till vår undsättning för att vi ska få med oss tre poäng mot tabelljumbon, Knud och domaren.
Och samtidigt säger det också något om kärnan av järn som finns i det här laget, för vi vann trots allt; vi lyckas vinna mot ett motiverat Värmdö fastän vi inte spelar ens i närheten av toppen på vår egen förmåga, och vi gör det genom att lyckas försvara en halvtidig ledning utan att störas alltför mycket av de båda konkurrerande blåsidkarna, Knud och matchens huvuddomare, som i stormen funnit sig en egen rival och skapat en match i matchen. 
(En match som sedermera vanns av den senare.)
Inte sällan är det just de här grisvinsterna som stärker en. Som genom att vara mer sandpapper än bomullsrondell slipar bort rost och annat som fastnat på en.

Det kanske river och sticker lite i en när det talas om att nej vi var fan inte bra alls idag, men så fort det sträva är sagt kommer belöningen i nästa sats; nej, vi var fan inte bra alls idag, och ändå vann vi. 

Härnäst väntar storfrämmande på Östgötaporten. Nästa lördag kommer nämligen Tellus och dess Aspudde själv på besök till Norrköping.

Eftersom Enskede misslyckades med att inte förlora mot Haninge blir det inte bara ett angenämt besök, utan något mycket viktigare än så. Det blir en liten delfinal, mot självaste jorden.