Daniel Andersson och Hampus Lönn (NT:s bild)

Medan Sylvia håller på att avsluta sin onsdagsträning dräller det in en massa ungdomar från IFK-sidan av Östgötaporten. IFK Norrköping och Nyköpings U16. De ska spela match så fort vi är klara, och börjar värma upp på varsin kortsida medan Sylvia rundar av.
Med säsongsfinalen väntandes på söndag finns inte utrymme för förkortade träningspass. Här utnyttjas minuterna vi har till fullo.
- Nu blir det väl inga frisparksmål i helgen, säger Sylvias skyttekung Daniel Andersson med ett skratt när vi klättrar upp på läktaren för att titta på matchen medan vi kostar på oss ett prat. När de inte får vara ute och skjuta efter träning.
Under säsongen har det blivit lite tradition att Antonios Bahdke, Jacke Lindahl, Manasse Kusu och  Marwan Baze (bla) stannar kvar och skjuter frisparkar en sådär tjugo minuter efter träning (mer tillåter inte materialaren, sen ska nämligen tvätten in).

Daniel Andersson kom till Norrköping från Selånger (Sundsvall) 2016 för att förstärka offensiven i IK Sleipner som just avancerat till division 1. Det blev två säsonger i "Randigt" för anfallaren, innan han i våras tog sitt förnuft till fånga och bytte sida i Sylvia-Sleipner-korridoren.
- Det fanns en del alternativ för mig i våras, berättar han. När jag gått igenom alla och tänkt på vad de skulle innebära för mig insåg jag att jag hade att välja på att antingen stanna i Sleipner, eller "flytta" till Sylvia. Och Sleipner just då var ingen vidare harmonisk miljö att vistas i, så även om mitt beslut att gå till Sylvia togs ganska sent var det ett glasklart ett.
Och jag har inte ångrat mig en sekund. 

2015 utsågs Daniel Andersson till division 2:s bästa anfallare, efter att ha gjort 27 mål i Selånger. 
Eftersom jag som man så lätt gör blandat ihop 27 med 40 (...) uppstår viss förvirring där vi sitter på läktaren.
- 40?!
- Ja?
- Hade jag gjort 40 mål hade jag väl inte hamnat i Sleipner?
- Nej, då hade du hamnat i Sylvia direkt!
- ...
-  Ja för (här gäller det att improvisera) då hade IFK Norrköping kommit på att den där Daniel Andersson är nog någon att satsa på, vi hämtar ner honom från fjällen och sätter honom i Sylvia. 

- Ja, det förstås! Hur tänkte JAG egentligen?
Ahem. 

I år är Daniel Andersson återigen uttagen i Unibets nomineringskategori när division 2:s främsta anfallare ska koras (Julius Lindgren, Sebastian Detterman och Manasse Kusu finns också med som kandidater för sina respektive positioner). 
Jag frågar om sådant betyder något, eller om det "mest är smink".
- Alltså, lite både och, säger Danne, och förklarar att processen är mer långdragen än den verkat i den information vi fått. För att vinna måste du först vinna din regionaldel - Södra Svealand - och om du gör det ställs du i en andra omgång mot vinnarna i fem övriga regioner. Först om du vinner nationellt får du prispengarna.

Självklart är det roligt att man blir nominerad, men det är ingenting som i alla fall jag går runt och tänker särskilt mycket på. Det är en kul grej, men det betyder inte jättemycket.

Med sitt hattrick mot Södertälje i lördags är Daniel Andersson nu uppe på 24 fullträffar. Nio mål mer än vad det blev i Sleipner 2017. Men säsongen är inte över än.
- Jag är både nöjd och missnöjd med min säsong. Jag tror förväntningarna på mig var att jag skulle göra en sådär 25 mål i år och nu har jag gjort 24 på 24 matcher. I snitt ett mål per match. Det är väl inget att vara missbelåten över direkt men jag vet ju om att jag missat en hel del lägen också, det borde varit många fler, kan jag känna.
Jag har höga krav på mig själv. (Det här stannar vi upp och skrattar lite åt, eftersom Andersson så många gånger efter match sagt att han kunde gjort "ännu mer" i sann jämtländsk Allan Edwall-anda. Visst är det bätter men int är det bra.) Man måste ha höga krav på sig själv tycker jag, annars stannar man kvar på den nivån man är på hela tiden. Och nöjer sig kanske med att slarva bort fem chanser bara för att man "redan gjort ett mål". 
Vi kommer överens om att han måste göra minst två mål mot Motala, för att snittet inte ska bli så tråkigt jämt när allt summeras. Lite decimaler gör ingenting tråkigare.

Nå. 
På söndag spelar Sylvia vad Kim Hellberg menar på är klubbens viktigaste match det här året. 
Hur är läget i laget inför den här finalen of sorts? Är ni nervösa?
- Vi vet ju om att vi har ett gynnsamt läge. Vi vet också om att bara för att vi har ett gynnsamt läge är ingenting avgjort, inte än. Såhär i slutet av säsongen när alla är trötta kan det bli en del märkliga matcher, jag menar vi vann meed 8-0 förra helgen, Värmbol med 6-0, Motala vann med 6-0 här om veckan... Så allt ligger öppet än.
Jag tänker såhär: vår uppgift nu är att behålla fokus i ytterligare två träningar och en match. Det går inte att slappna av.

Vad tänker du själv om att det är just Motala vi möter i sista omgången?

- Jag tror det finns en fördel här som vi inte pratat så mycket om. Och det är att vi tagit minst tre poäng mot alla lag i serien - utom Motala. Där finns en motivation i sig. 
Vi vill ha revansch på dem för den där matchen vi spelade på City Gross Arena i somras, då vi spelade ut dem totalt och ändå vann de med 2-1. Så tabellen åsido finns det en stark motivation att få vinna över Motala i laget. 

Och laget är redo för den här uppgiften?
- Det är vi, absolut. Utan att ha insyn i hur de andra lagen arbetar tror jag ändå att vi tränar mer än någon annan klubb i vår serie. Vi har kunnat se enorma individuella utvecklingar hos spelarna under säsongen, och hos laget som helhet också. Det är ingen som kommer att sväva iväg. Vi är redo.