Enskede IK - IF Sylvia 1-1

Daniel Burubwa gjorde Sylvias mål. Foto: Björn Holmberg

- Den trettonde september, vet ni vad det är? frågar Enskedes speaker i halvlek. Han sitter uppflugen i ett litet torn vid sidan av läktaren och hade förstås  inte hört om någon nu hade fått för sig att svara. Det är den första höstdagen enligt den gamla bondepraktikan. Så vi kan ju härmed förklara hösten invigd.

Hösten så som bondepraktikan räknar den börjar alltså någonstans mellan Enskede IP och Tre Arena som skymtar bakom planerna och träden som konturen av en framtidsdröm.

Men först är bussen sen.

Spelarna fördriver tiden med att debattera huruvida Cristiano Ronaldo var en bättre sjua eller nia, och om någon anfallare gjort en bättre säsong än Luis Suarez gjorde i Liverpool 2013/14.

Tjugosju minuter sena är vi på väg.

Vi reser mot hösten två veckor efter att den inträffade rent metrologiskt, till tonerna av Smedjesmurfen och Nirvanas Smells like teen spirit som sprakar ur högtalarna. 

Ingen kan komma och anklaga SR för att sakna bredd.

När vi kommer fram till Enskede märks förseningen inte av längre.  Vi känner på gräsmattan. Den är fin, men en aning regntung. Det är inte bara Norrköping hösten vräkt vatten över de senaste dagarna.

Bakom mig på läktaren sitter en rad hemmasupportrar av den äldre skolan. Mest högljudd är en spröd kvinna i grå kappa och scarf. Hon låter som ett sånt sorts kex som måste doppas i kaffe för att det inte ska smulas sönder och fastna i halsen. 

Det första hon skriker när matchen börjat är riktat till vår målvakt, Kevin Eriksson:

- Men håll inte i bollen så länge!

"Så länge" är den dryga sekund det tar för honom att plocka upp bollen och sparka ut den efter Enskedes inledande anstormning.

Sylvia hinner knappt känna på bollen innan Jonathan Skoglund gjort 1-0 för hemmalaget. Det har gått två minuter och trettio sekunder av matchen när de tar ledningen, och det leder inte helt oförhappandes tankarna till vårt möte med FoC Farsta förra lördagen, då Sammi Suljemanovksi gav oss ledningen efter ungefär lika lång tid, och hans mål blev matchens enda.

Det tar tid för Sylvia att börja etablera sig. Den första kvarten spelas uteslutande på IFS egen planhalva, men så börjar det sakta brytas mark och man sågar sig framåt.

Då fräser rösten bakom mig: 

- Vad fult de spelar!

Jag känner en slags stolthet när jag hör hennes upprördhet, för det är Sylvias intensitet hon menar. Sylvia går in hårdare nu, ligger närmare gränsen och då och då hamnar en tåspets rent av över den och då händer det att en oväntad boll claimas.

Rätt vad det är står det 1-1.

Daniel Burubwa har vunnit boll en bit utanför straffområdet och skjuter själv. Det är ett mycket elegant avslut, och bollen seglar i en perfekt båge in i mål. Det finns ingenting de kan göra, och det är förstås därför det är så viktigt att göra just såhär mellan varven. Testa skott.

- Det är klart det var 22:an, klagar hon bakom till sin man. Jag har ju sagt att Joel måste hålla koll på 22:an. Sen är hon tyst en klandertyngd sekund. Jag vändeer mig inte om meen jag föreställer mig hur hon sneglar på sin man när hon säger: Men. Du lyssnar ju inte!

Pausen kommer lägligt, för hon behöver verkligen doppas i kaffe nu innan det ligger smulor överallt.

- Vi får en jobbig start på första halvlek, säger Kim Vaattovaara. Vi ger bort ett mål. Men efter att vi hämtat oss lite skapar de bara ett läge så defensivt tycker jag att vi har bra kontroll på dem, men offensivt kan jag önska att vi spelat rakare. I pausen pratar vi om att bli bättre på att skapa oss timing och inte vänta på att den kanske ska uppstå. Vi behöver fila lite på relationerna mellan lagdelarna, så att försvaret snabbt kan förutse när det kommer att komma en yta framåt och vara beredda på att assistera där, och samma sak gäller åt andra hållet.

Vi pratar också om att hitta in mer och hota bakom dem och på så sätt tvinga dem att vända på sig och det här tycker jag vi gör bra i andra. Faktum är att vi är så nöjda med inledningen på andra halvlek att vi inte vill ändra på någonting.

Men dit har vi inte kommit riktigt än.

För speakern pratar på nästan hela pausen. Han lär ut bondepraktikan och nameroppar spelare som fyller år just idag; Fabio Cannavaro och Thomas Müller minsann, sen högläser Sylvias historia.

Det här, serrni, det är inte något historielöst gäng - de bilades redan den 8 augusti 1922. Alltså för över hundra år sedan. Och då visste de inte vad d skulle heta men Sylvia hade namnsdag den dagen. (Själv har jag alltid tyckt bättre om den mindre prosaiska versionen av skapelseberättelsen, den där Sylvia var en vacker servitris någon av grundarna var hopplöst förälskad i och aldrig fick men bestämde sig för att göra odödlig. Men men.)

Han går vidare. Pratar om tacksamheten vi ska känna som bor just här av alla ställen i världen och det blir storpolitiska perspektiv och lite förvånad över att femton långa minuter kan vara så korta noterar han att oj, nu är de ju på väg in igen. Nu är vilan över.

Och ja.

Sylvia är bra i början på andra. Man har ordning på sina kombinationer och kortpassningar, man försvarar sig med klackar och djärva hemåtpassningar och kvinnan bakom mig som inte alls fick något kaffe i halvtid skriker så smulorna sprutar:

- De ska ju göra mål åt det hållet nu, har de glömt det!  Tror de att de ställt målet åt fel håll eller? 

Längre bak börjar en annan kvinna hosta som om hon satt något i halsen.

Sylvia jagar ledningsmål och kommer ganska nära, men som rubriken redan avslöjat vill det sig inte.

När Bekir Kavur visas ut efter att en Enskedespelare tagit sig förbi honom och snubblar ett par steg senare får Sylvia tänka om. 

- Vi kände att vi behövde göra ett par ändringar för att få in ny energi med förhoppning att vinna matchen, men de inbytta spelarna får inte riktigt chansen att göra så mycket förrän vi får det röda kortet. Plötsligt handlar det om att få med sig poängen vi har, för det är mer än en kvart vi spelar med en man mindre. Jag vill ge det till spelarna att de är väldigt påpassliga och tar till sig nya taktiska direktiv direkt, säger Vaattovaara efteråt. Och även om det inte blir något med det tycker jag det säger mycket om vår arbetsvilja att det är vi som har de farligaste chanserna efter att vi blivit en man mindre. Att vi ändå håller dem så i schack tycker jag säger en hel del om vårt försvarsarbete, att. Spelarna har hörsammat det vi pratade om i paus och sluter upp kring den lagdel som kräver det.

Enskede är ett bra lag. Jag skulle vilja påstå att de är bra mycket bättre än vad tabellen säger, och vi visste att det skulle bli svårt att möta dem här. Givet det tidiga ledningsmålet de gjorde och det röda kortet tycker jag vi kan vara nöjda att vi kommer här ifrån med en poäng.

Innan vi går ner från läktaren pratar speakern lite till om hösten och om tacksamhet.

- Var rädda om varandra, säger han. Värna om det och var tacksamma över att Sverige inte är som andra länder - än.

Det låter så ödesmättat att jag för första gången i mitt liv tänker att det kanske inte gör något om radion spelar Smedjesmurfen igen när vi åker hem.