IF Sylvia - BK Forward 5-2

Foto: Björn Holmberg

Det blåste upp till storm.

Ni har väl läst det, ni med.

Det har skrivits en del under veckan.

Höstens första riktiga oväder skulle dra in över östra Östergötland under lördagen, och som mest intensivt skulle det regna mellan 16 och 18. 

Det var i alla fall vad appen visade; massa mörkgrå moln och tre regndroppar. Det låter lite, men det är det mesta den visar.

Och visst har det blåst en del, och det gjorde det fortfarande då Sylvia värmde upp under de tunga grå molnen som låg så lågt över PCA idag att de såg ut att ha fastnat på de omgivande hustaken.

Vi pratade inte så mycket om stormen, och inte om ovädret heller när vi trängde ihop oss inne i sekretariatet tillsammans med mediakillarna från Eskilstuna och Flen. 

Det verkade som att det skulle vara värre, sa vi. Det kanske inte blir precis så hemskt som det lät, först.

Så spelade sången och spelarna gick in och för evigt, för evigt, för alltid, för alltid hade inte helt tonats ut förrän Sylvias kapten Melker Spångberg gjort 1-0 på ett skott utifrån, målvakten i BK Forward, Buster Runheim stod på fel fot och hann inte både byta och slänga sig rätt innan bollen var någonstans bakom honom och Sylviasången spelades igen som om vi aldrig stängde av den.

Det var ett fantastiskt, frenetiskt Sylvia vi såg inleda den näst sista hemmamatchen på PCA i duggregnet som skulle vara storm. Man spelade med en rasande energi, var överallt samtidigt; klackade, passade, sköt - och släppte inte gästerna över mittlinjen förrän ett par minuter efter att Sammi Sulejmanovski gjort 2-0 i den 18:e matchminuten.

Kevin Eriksson stod alldeles ensam där nere. Förmodligen var det här de 20 mest händelselösa minuterna hittills i hans karriär.

När såg vi Sylvia såhär bra senast? När blixtrade vi på det här sättet sist? 

Hemmalaget dominerade ute på kanterna men hade inga problem att bryta sig igenom centralt, och även om avsluten inte var jättemånga var det vägarna fram till straffområdet som utgjorde själva behållningen, att se farten, förmågan, det kreativa. Forward stod bra placerade inuti straffområdet, men lyckades inte etablera något eget spel.

Inte förrän olyckan varit framme, och Forwards Almin Masic fick lämna planen på bår efter att ha dragit av ett muskelfäste i ljumsken.

Någonting sa man till varandra då man samlades i väntan på att spelet skulle återupptas, för efter avbrottet var gästerna bättre, och efter att ha stått sysslolös i tjugo minuter tvingades plötsligt Kevin Eriksson sträcka ut sig rejält både en och två gånger för att avvärja deras kontringslägen. Det blev hur som helst inte mer än ett par hörnor av chanserna för BK Forward och Sylvia kunde gå ut till pausvilan med en rätt så bekväm 2-0-ledning.

- Regnar det än, frågade Pierre som är speaker. Det ser inte ut så.

- Titta bredvid de mest upplysta skyltarna, sa jag. Så ser du att det visst gör det.

BK Forwards tränare Dennis Fransson säger till klubbens hemsida efteråt att laget i paus lovat varandra att "gå ut och göra match av det", och visst var det de gulklädda som inledde bäst i andra.

Ungefär en kvart in reducerade man, efter att Eliyo Türkan hoppat över Hugo Lewander som halkat och sträckt sig i ett försök att bryta av anfallet, och skaffat sig ett friläge.

Sylvias tränarstab agerade snabbt, och fick till stånd ett trippelbyte - båda Lukasarna (Mattsson och Lönnebrg) kom in, liksom William Holmberg, och försvaret stagades upp en aning.

Trots det började nerverna spritta ju närmare slutet vi kom. Ingen har glömt vad som hände mot Sleipner. En 1-0-ledning tar det bara minuter att tappa, och under perioder av den andra halvleken kändes Sylvia ganska nedtryckta av Forward.

Sen klev Edvin Devic fram. Han hade redan testat på ett skott utifrån bara någon minut innan han fyrade av det som skulle bli det täcka 3-1-målet från ungefär samma position, så han var väl inskjuten. 

Det var ett mål så fint så vi skrek i sekretariatet, så regnet lugnade sig och stormen bedarrade en stund. Det fanns bara lyckan just då, lyckan över det där perfekta skottet och bollens smäckra bana, lyckan över Edvin Devic lycka och över alla som delade samma känsla just där, just då.

BK Forward var dock inte färdiga. I den 87' minuten reducerade de till 3-2 genom Matteus Ringvall, och plötsligt fanns det minst tre minuter kvar vi kunde tappa allt på.

Men den här gången var Sylvias replik nästan omedelbar. Kevin Eriksson slog iväg en utspark som seglade över samtliga och landade vid fötterna på Michell Youssef, som lockade ut Buster Runheim en bit ur Forwardmålet innan han petade iväg bollen, som nästan retligt gled förbi och in till 4-2.

Simon Cakar satte punkt för det hela med sitt 5-2-mål efter en kontring på tilläggstid, och Sylviasången överröstade regnet, vinden, veckan, stormen.

För evigt, för alltid.

Jag frågar Kim Vaattovaara hur man arbetat under veckan, hur man arbetat för att inrikta spelarna på BK Forward på lördag och inget annat.

Han säger: Det jag sagt till spelarna är att på vilken nivå ni än spelar, i vilken klubb ni än spelar och under vilka omständigheter en förening än befinner sig i så kommer det alltid finnas en massa brus omkring.

Det kommer alltid att snackas om något.

Och att det snackas och vad som sägs kan de som spelare inte påverka. Därför är det bästa  de kan göra att lära sig filtrera bort bruset, och fokusera på det de kan styra över: matchen.

Och det verkar ha fungerat. Sylvia svarar på stormen med en storm.

- De första tjugo minuterna tycker jag är bland de bättre vi genomfört i år, säger han. Vi arbetar bra utifrån det vi pratat om sedan matchen mot Nyköping. Vi ska jobba mycket på kanterna, jobba för varandra och det gör vi väldigt bra här. Och så får vi de här två målen ganska tidigt i matchen, och blir kanske lite kaxiga - för andra delen av första halvlek är inte alls lika bra. Jag vet inte om vi blir trygga i vår ledning, för plötsligt sitter laget inte ihop lika bra längre och Forward får till en del omställningar.

De har väl på känn att de har oss lite på repen, för de kommer ut med en helt annan energi i andra, och sättet vi hanterar det på är inte optimalt. Snart har de reducerat och vi vet att det här är ett lag som behöver kämpa för sina poäng, för även om de har några bakom sig har de inte säkrat kontraktet för nästa säsong än. Det är aldrig ofarligt att möta ett lag i den positionen.

Vi gör ett trippelbyte för att försöka stabilisera upp laget, och här vill jag verkligen berömma de som kommer in. Forward har blodad tand och upplever lite av ett momentum då, och det är inte det  lättaste läget att komma in i, särskilt inte som försvarare. Men de förstår uppgiften väl, och vi blir betydligt stadigare.

Sen får vi ett litet försprång igen med Edvins 3-1-mål och det lever vi på ett tag, men så kommer de igen igen innan det är slut. De sista minuterna är såklart underhållande utifrån, men när det står 3-2 och det bara är minuter kvar blir det lite svettigt; där och då visste vi ju inte att vi skulle hinna med att göra två mål till innan matchen var över - när det väl börjat svänga såhär kan det verkligen gå hur som helst, det har vi ju sett förr. 

Idag tar vi tag i det, och det jag känner mer än något annat är att det är otroligt skönt att få vinna den här matchen, att få sätta punkt för den här veckan med en seger.

När jag går hem regnar det fortfarande, men vinden har mojnat.