Nyköpings BIS - IF Sylvia 5-1

Ares Sadri och Edvin Devic (från matchen mot Syrianska). Foto: Björn Holmberg

Det var inte mycket som gick rätt när Sylvia förlorade stort borta på Rosvalla i Nyköping på lördagen. Ett par löftesrika inledningsminuter var vad de svartvita fick innan hemmalaget fullständigt tog över.

Men det var fint först.

Det var något med hela inramningen som kändes som familjär, som ett minne man kanske aldrig haft men som man ser som sitt ändå. Det kanske kommer från andras berättelser om en passion som aldrig skulle vara mer än en hobby men som blev en karriär som oväntat kulminerade i toppeen av division 2, kanske från böcker om fotboll man fått lästa för sig som ung. Där, tänker jag, är läktaren är låg som här, och ligger under tak och där fladdrar flaggan i vinden framför en björkdunge på kullen på andra sidan. Där spelar man glad musik som ABBA och George Michael under uppvärmning. Där är det antingen 1970- eller 90-tal, helt enkelt.

Bekir Kavur som är tillbaka från avstängningen som höll honom borta mot Sleipner, öppnade piggt på sin kant. Under öppningsminuterna kommer han fram en del på sin kant, och lyckas vid ett par tillfällen snurra bort det kompakta hemmalaget.

I mitt anteckningsblock hann jag skriva: "Bekir stark inledning", och "men BIS ej ofarliga i sina omställningar" och så tog de ledningen.

På något sätt har hela Sylvia lyckats låta bli att röra sig in för att försöka försvara den centrala ytan framför mål då Nyköpings Abdoulaye Samaké  slår en frispark en bra bit utifrån, och nu får man titta på medan bollen liksom dalar in i nätet bakom Kevin Eriksson.

Hade Sylvia svarat direkt på detta hade matchen kanske blivit annorlunda.

Nyköping fortsatte att föra, och innan första halvlek var slut hann de med att ytterligare öka på sin ledning efter att en ensam, högsinnad fot sträckts fram för att desperat försöka sätta stopp för den framrusande hemmaspelare som rusat rätt igenom luckorna i Sylvias alltför högt placerade backlinje, och att det ska vara straff finns det inte så mycket att säga om.

Pontus Nordenberg var förstås säker från elva meter.

Läktaren var full av fruar och flickvänner till Nyköpingsspelarna. De satt där och lärde sina ettåringar ropa heja pappa, och lugnade dem kontraproduktivt med Kexchoklad.

Jag tänkte på kontrasten till Sylvias spelare, som i bussen på väg upp satt och pratade om vad de skulle ha för texter på sina studentmössor i år, och jämförde med vad de som tog studenten i våras låtit skriva.

- Det ska vara något man tittar tillbaka på och skäms lite för sen när man är 60, sa Albin Tengbrand.

Det var viktigt att undvika allt som var too basic, förstås.

- Vad hade du för text på din? frågade Michell Youssef.

- Jag har ingen. Jag tog inte studenten. Flyttade runt mellan olika länder istället för att gå gymnasiet.

Den här friare tiden som var min ungdom fick dem att titta misstänksamt på mig tills Joshua Sievertsen förklarade:

- Fast det var väl vanligare att man inte gick i gymnasiet förr i tiden.

(Bless!)

Redan i halvtid lät Sylvia genomföra ett dubbelbyte för att försöka få till stånd en förändring, men hemmalaget fortsatte sin dominans, och snart nog ökade Eminn Ghozzi på ledningen till 3-0 efter ännu en kontring som växte till ett friläge.

4-0 kom efter att man återigen tappat ytan framför mål och Alexander Alp påpassligt avslutade.

I den 72' minuten reducerade Sylvia efter att skicklige Sammi Sulejmanovski fått visa prov på Sylvias tekniska höjd med en passning som lyfts långt mot bortre stolpen, och Edvin Devic avslutar säkert på volley.

Jag borde inte skriva egentligen, men eftersom jag inte gått gymnasiet och lärt mig gör jag det ändå; bättre siffror än mot Huddinge i alla fall, skriver jag och så gjorde de 5-1 efter en (för oss) förlorad duell som  Hans Koffi Roux bara behövde peta in.

På väg ut i omklädningsrummen efteråt pratade domarna om vilken lugn match det varit. Endast en varning har man behövt dela ut och inget stök har det varit.

- Lite som en träningsmatch, säger en i Nyköpings ledarstab.

Han spelade i klubben då den huserade i Superettan på 80-talet och har arbetat i organisationen sedan 2013. Jag frågar vad som ligger bakom Nyköpings formuppväxling under hösten, och han berättar att man hämtat in fem nya spelare.

- Hade vi haft dem hela året hade vi nog kunnat nå kvalplats, säger han.

Den där kvalplatsen, ja. Efter att Rågsved förlorat mot Syrianska igår var den fortfarande med minsta matematiska marginal nåbar för Sylvia, även om det skulle krävas att två lag förlorade sina resterande matcher medan vi vann samtliga för att vi skulle nå dit. Det går även om det inte kommer att gå.

Nu går det inte.

Vi får vänta ett år.

Kim Vaattovaara är besviken efteråt.

- Den här matchen vill man ju egentligen bara glömma, säger han. Vi gör 10 bra minuter och 80 dåliga.

Vi måste titta på hur vi bäst tar oss an den här typen av matcher där vi spelmässigt inte får det att stämma. Det är klart att man kommer att förlora ändå ibland, men det finns acceptabla sätt man förlorar på och sättet vi gör det på idag är bara inte godkänt. Jag känner en besvikelse över att vi tillåter oss att sjunka såhär lågt och att vi inte kan resa oss upp bättre. Det blir en dyr läropeng för de yngsta, men idag spelade vi som ett juniorlag som mötte ett seniorlag.

Jag frågar om det på förhand ganska poänglösa läget har gjort spelarna omotiverade.

- Det ska det inte få göra, svarar han. Det må så vara att vi tabellmässigt befinner oss i ett ingenmansland - men det betyder inte att det inte finns saker att spela för. Vi spelar för ränderna på tröjan, för färgerna, för den här föreningen. För alla som engagerar sig i den och som brinner för Sylvia. När man har personer som gett så mycket av sitt liv för en klubb och för alla i den som Carsten Lindblom (Sylvias matrialare, som är inne på sitt sextionionde år i föreningen) har så finns det inga meningslösa matcher. Det finns alltid något att spela för, någon att spela för - och det är det vi ska göra de tre matcher som återstår av den här säsongen. Vi ska spela för Sylvia.