IF Sylvia - IK Sleipner 1-2

Daniel Burubwa gav Sylvia ledningen i säsongens sista derby. Foto: Björn Holmberg

Det är minut 96, och Sleipners målvakt Rasmus Granholm Fredriksson slår en utspark och så blåser domaren av. Derbyt är över och Sylvia, som gjorde en så komplett första halvlek att folk jag känner runt och omkring i landet som tittade på matchen via NTs sändning skrev och berömde, har förlorat.

Vad ska man säga, ens? frågar vi som suttit uppe i sekretariatet varandra.

Ingen har svar. 

Vad ska man säga?

Det finns ett gammalt brädspel som heter Klättra och kana på svenska. Det går ut på att man ska kasta tärning och komma först till spelbrädets sista ruta. På vägen finns rutor med stegar och falluckor. De förstnämnda låter dig skippa en rad eller tre, de senare kastar dig tillbaka allt upp till fem rader; det är från det här spelet som uttrycket "tillbaks till ruta ett" kommer ifrån. Det är ett lätt, svårt spel som man inte vinner beroende på om man är bra eller dålig.

Och fast man vet att det kan braka söderut när som helst sitter man där och gläder sig, blir mallig och nedlåtande rentav, om man efter en massa sexor plötsligt "dragit ifrån" och står är på sista raden medan de övriga spelarna harvar på i mitten, glider upp och halkar ner lite om vartannat.

Den näst näst sista rutan innan målet i Klättra och kana är en fallucka, och man måste gå jämt ut eller så får man hålla på och studsa. 

Det är här man ofta förlorar när man "dragit ifrån" och tagit ledningen.

När man studsar mot mål rätt i falluckan.

Man trampar igenom, hamnar på raden under, försöker blåsa på tärningen och kasta den rätt och allt annat vettigt som inte påverkar tärningar ett dugg, medan någon motspelare som halkat ner genom en tidigare lucka femton gånger om under inledningen av partiet (och som man såklart skrattat åt) kommer upp via den sista stegen, får en trea när hen står framför falluckan och går rätt in i mål.

Den känsla av orättvisa man upplever då, är det första jag kommer att tänka på som påminner om känslan efter den där utsparken och slutsignalen som hann ut i luften innan bollen slog i marken som en punkt direkt efter.

Det började ju så bra.

Redan från start tog Sylvia ett hårt grepp om matchen, och vi hade knappt hunnit säkerställa att alla banners och klockor fungerade förrän det första farliga läget uppstod.

Såg du? frågade alla varandra, i hopp om att någon i sekretariatet inte skulle varit upptagen med att starta upp någonting och faktiskt sett mer av läget än att det uppstod, och kunna beskriva vad som hände.

Där ifrån och framåt var det hemmalaget som förde, och man gjorde det med finess.

Eftersom Sylvia aldrig blev statiska, utan klackade och överstegsfintade och ibland duckade för bollen för att lura de markerande Sleipnerspelarna (för kvällen kläda i sopsäcksgrått istället för klassiskt randigt) gick det heller aldrig helt att förutse vad som skulle ske.

Sylvia lekte med Sleipner.

Vi satt och fröjdades. Slog sexa på sexa och efter 13 minuter hade vi hamnat nästan högst upp på brädet. Ares Sadri löpte längs utmed sin kant och de gråklädda försvararna drogs utåt i hans riktning.

Sadri hade alltjämt redan fått syn på Daniel Burubwa, som kom med bra fart centralt, och i precis rätt läge släppte han bollen vidare, och Burubwa satte säkert 1-0.

Allt gick som det skulle.

Som halvleken gick och Sylvia fortsatte dominera ökade gästernas frustration, och det började smälla hårdare i duellerna. Det uppstod blodvite då Simon Cakar kolliderade med Arber Abazi, och då det inte fanns tillräckligt med bomull i Sleipners medicinlåda bistod Sylvia- och mitt i den mest irriterade delen av matchen fick vi pausa upphetsningen och låta solidariteten spela sin roll.

Lite som att räcka den där medspelaren som bara slår ettor tärningen igen efter att hen råkat kasta den hårt i väggen.

Men för allt trixande, alla klackar och det utmärkta kombinationsspelet lyckades Sylvia inte öka på ledningen. Närmast i andra kom firma Sadri-Burubwa då Ares tog en löpning liknande den vid ledningsmålet, och spelade vänster in till Daniel, som ock befann sig i en knepigare vinkel den här gången och sköt över.

Äsch, sa vi till varandra, det där tar vi igen i andra. 

Och så gick vi ut och sträckte på benen, segervissa och -förmodligen- smått ohängda.

Sylvia fortsatte få bra siffror under inledningen av första halvlek och parkerade högt upp på spelbrädet. Man studsade mot slutrutan ett par gånger mn lyckades undvika falluckan i alla fall och därför kändes det aldrig som att det inte skulle gå.

Inte ens när Sleipner började spela rugby sådär timmen in i matchen, eller när kapten Melker Spångberg vägrade medge att han sprungits omkull och hade tre, fyra sopsäcksgrå omkring sig, utan fortsatte spela liggandes. Två, tre, fyra, fem gånger vann han tillbaka bollen utan att ens ha tillåtits resa sig upp.

- Han ser ut som en breakdansare, sa en i sekretariatet.

Men tiden gick där i bakgrunden och fast den blinkar i rött framför oss så som den alltid gör ser vi den inte för vi tittar på annat.

Jag sa bortskämt till speaker Pierre att nu börjar det kännas jobbigt att bara leda med ett mål. 

Det var något med hur Sleipner börjat trycka sig fram plötsligt som skavde.

Han nickade bifall.

För den priviligierade finns få saker som är så nervpåfrestande som att leda med ett mål.

Det här är krassa fakta: Sleipner som grupp besitter inte Sylvias tekniska förmåga, deras tyliga plan; spel -  och på individuell nivå saknas den blick för spelet som Sammi Sulejmanovski, Daniel Burubwa och Ares Sadri till exempel begåvats med, ingen hos de grå men randiga har Melker Spångbergs balans och fräckhet - och ändå... ändå.

Det finns ett annat fakta också, nämligen: inte sällan trumfar rutin och fysik; ibland spelar spelet mindre roll och psykologin större. Ibland vänder man ett underläge på knappa fyra minuter.

För Sleipner får sin första hörna i den 77' minuten och på den nickar Alexander Contreras in 1-1.

Och knappa fyra minuter senare gör inbytte Henrik Gerle 2-1 och det går nästan inte att ta in.

Den där spelaren som tröskade på med tvåor och treor och klättrade upp och kanade ner och liksom tycktes stå stilla någonstans en halv spelplan längre ner medan en annan skenade iväg med sexor och med stegar nästan hela vägen i mål, har plötsligt inte bara kommit ikapp, utan hunnit före på målsträckan medan en själv tampats med den sista falluckan, fast utan oro på grund av försprånget.

Nu står hen fyra rutor från målet och kastar jämt och vinner.

Jag går tillbaka mot omklädningsrummen tillsammans med Joshua Sievertsen, och vi pratar om vad som hände (eller inte hände) egentligen.

- En bit in i andra halvlek slutade vi bara spela, säger han. Jag vet inte varför. Det kan ha berott på att vi sprungit så pass mycket mer än dem och var trötta, medan de hade fortfarande hade rätt bra med energi att ta av den där sista kvarten.

Det här får vi dra lärdom av. 

Vi får aldrig att sluta spela.