Syrianska Eskilstuna IF - IF Sylvia 0-1

Första halvlek var jobbig för Sylvia på Tunavallen, men försvaret höll emot ett hårt pressande hemmalag. Foto: Björn Holmberg

Det finns en del saker som är lättare än att spela på Tunavallen i klassiskt svenskt nästan-midsommarväder.

Att ro motströms uppför Strömmen i en packlår till exempel, eller att spika upp lite gelé på väggen.

För nej.

Att Syrianska Eskilstuna haft det lite kämpigt inledningsvis var ingenting Sylvia tänkte tillåta sig att se på som någon sorts fördel.

Det hade nogsamt gåtts igenom på mötet precis innan avfärd.

- Alla matcher i serien är svåra, sa Kim Vaattovaara. Det måste alltid vara utgångspunkten.  Och vi har pratat mycket om hur stor skillnad det gör att bara tappa några procent från sin högstanivå. Tappar man bara några procent lever man farligt.

Att hemmalaget fram tills förra omgången (då de vann mot Huddinge med 3-0) antingen bara spelat oavgjort eller förlorat var heller inget som verkade direkt logiskt då de inledningsvis gjorde det mycket jobbigt för oss tillresta.

För Sylvia gjorde det de inte skulle, de tappade några procent.

Och levde farligt.

Nog för att varje match har två halvlekar, men Syrianska Eskilstuna - IF Sylvia hade det på ett rätt övertydligt sätt.

Låtom mig gå igenom.

Vi börjar med vädret, för det spelar en roll.

Det skulle inte regna, det lovade appen. Det skulle inte vara sol heller. Det skulle vara 16 grader, det skulle kännas som 9, och så stod det "blåsigt" som ett litet tillägg.

Jo vars. Den sista biten stämde i alla fall.

Som det blåste!

Sylvia hade svårt att få igång något som överhuvudtaget liknade det fina spel vi såg mot Rågsved förra veckan. Det vanligtvis så trygga passningsspelet avbröts ständigt av inskärande rödgula, och bitvis var trycket alldeles för högt i Sylvias straffområde.

Även om man redde ut situationerna utan alltför stora besvär kom hemmalaget liksom fram och fram igen lite för ofta för att  man skulle låta bli att önska att någon bara sköt iväg bollen ibland också, att inte varje situation var något man behövde "spela sig ur".

Framåt hade Sylvia svårt att skapa något av värde. Det första skottet på mål var en svag tåfjutt från Axel Floric i den 42´minuten. Den plockades enkelt av Syrianskas målvakt.

För att återknyta till det som sades tidigare om procenten, och det farliga i att gå ner ens lite, så blev det tydligt här. Passningarna antingen satt inte eller lästes för lätt, och Leo Jonsson, som är erkänt skicklig på att ta sig igenom alla typer av försvar stötte på patrull i de fyrtorn hemmalaget placerat ut här.

Det ville sig bara inte.

Dessutom hade det börjat stänka ner regn fast det inte skulle.

När andra halvlek inleddes skingrades molnen och jag gjorde en anteckning om det för jag hoppades att det skulle finnas ett symbolvärde.

Och Sylvia var piggare. Man samlade sig bättre och började spela mer över hela planen, byta kant, bli sådär föredömligt jobbiga.

Det var lite tröttsamt att stångas med motvinden förstås, men ganska snart fick vi vara tacksamma över att det inte var i uppförsbacke vi behövde göra det, för det kunde mycket väl ha blivit just så.

Syrianska Eskilstuna, som har stadens vind i ryggen - den bytte riktning när vi bytte halvlek -jobbade till sig en hörna- och  vi satt som bäst på läktaren och pratade om att i den här stormen kommer väl bollen bara segla in i mål nu - och så gjorde den just det.

- Sitt inte och trolla fram situationer sådär, sa jag och så dömde domaren bort målet (apropå ord och deras inneboende magi, då).

Oklart för vad, exakt - men bort dömdes det i alla fall och Sylvia slapp åtminstone uppförsbacken.

Men inte motvinden.

I den 63:e minuten fick de svartvita en frispark i ett skapligt läge.

Lagkapten Jesper Lindvall klev fram.

- Nu skulle vi haft en islänning, sa mitt sällskap. De kan det där med vind. Ari Skulason, skulle vi haft.

Smack, sa det, och så satt bollen i nät innan jag ens hann hålla med.

1-0 till Sylvia i stark motvind och i ett försiktigt solsken som inte skulle finnas, på frispark och helt utan islänning.

Minuterna ställs om till tvättmaskinsversion när man leder med 1-0 och en match bara "ska spelas av".

Här lade domaren på 8 minuter, dessutom och det var riktigt nära att vi tappade två poäng på slutet då hemmalagets nummer 20 kom helt ren. 

Det är ett sånt läge som bara ska bli mål.

Men Emil Holmberg var snabbt ute och utmanade, blockerade med båda knäna lite som en käppakrigsmålvakt och omintetgör det som enligt konstens alla regler (de som inte finns) skulle varit en kvittering.

En matchavgörande räddning som får sätta punkt för den soligare halvleken.

- Vi är både nöjda och inte nöjda, sa Kim Vaattovaara efter matchen. Det är klart att det är skönt att få med sig tre poäng även fast man har långt ifrån sin bästa dag på jobbet, och det är väl ett sorts styrkebesked i sig- men. Rent fotbollsmässigt gör vi ingen bra match. Vi slarvar med taktiken, vi är inte alls så närvarande som vi behöver vara.

Sedan tycker jag det blir en förbättring efter att vi fått snacka ihop oss i halvtid.

Jag vill också lyfta att vi jobbar bra för varandra i försvaret. Vi har pratat en del om hur vi ska jobba för att skydda vår box och här ser vi en del framsteg.

Sen är det två individuella prestationer som gör att vi vinner matchen, och det är Jespers frispark och så Emils räddning där i slutet och nu får vi tre poäng och hakar på i toppen.

Så avslutar Sylvias huvudtränare med att återvända till procenten.

- De ska vi öka till nästa lördag.

IF Sylvia möter Huddinge IF på PCA lördagen den 14/6 klockan 17:00.

Välkomna då!