Huddinge IF - IF Sylvia 4-0

Källbrinks IP.

Det finns 4-0 förluster som verkligen är 4-0-förluster, och så finns det 4-0 förluster som är det men utan att vara det annat än i reslutatlistan.

Sylvias förlust mot Huddinge var en sådan.

Vi backar till i fredags.

Då kom jag till Stockholm, i sällskap  med ett regn som var så kraftigt att den röda mattan utanför hotellet fortfarande inte torkat upp då jag checkade ut för att leta mig ut till Huddinge i förmiddags. Det skvätte om den då man satte ner en fot, och alla förnuftiga rundade mattan och klev rakt ut på trottoaren. 

En matta som var minst lika regnsjuk fortfarande var naturgräsmattan på Källbrinks IP.

Det glittrade oroande om den där under de högra granarna.

Det var solen som letade upp allt det blöta och sken på.

- Vad fint det är här, sa jag mot bättre vetande (gissa en gång om jag var en av de som bara gick rätt ut ur hotellet och trött konstaterade att jaha det var de strumporna, det).

- Planen är tung av regn än, skrek en av de tillresta Sylviaiterna i duell med uppvärmningsmusiken.  

- Jasså vadå är det riktigt gräs? skrek jag till svar och funderade samtidigt på hur märklig sak det är att säga, på flera olika sätt.

Och så är första halvlek igång.

Sylvias försök att få igång "ett spel" går det sådär med. 

Gräset är tungt och Huddinge är tunga. Bollen tvärnitar hela tiden.

Märk väl: ett jobbigt underlag gynnar självfallet ingen.  Men hemmalaget spelar en annan fotboll än den Sylvia spelar, en rakare, en av den äldre skolan - och det fungerar mindre dåligt på mindre bra gräs.

Går det att snabbt få upp bollen genom att hoppa över ett par moment på mitten sparar man en hel del i den här typen av matcher.

Sylvia har inledningsvis mycket boll, men lyckas sällan ta sig förbi det minst sagt rejäla hemmaförsvaret, som ligger ganska högt för att avväpna Daniele Burubwa, Leo Jonsson och Jesper Lindvall redan innan de lyckats nå den sista tredjedelen av planhalvan. Efter att själva ha förlorat med 4-0 på PCA vet de vad som händer om de inte börjar bromsa redan i förväg. De har lärt sig läxan.

Sylvia försöker förflytta boll, och överallt står det en stor svartgul pjäs i vägen.

Det är också hemmalaget som skapar matchens farliga chanser.

Först driver Viktor Widerberg fram längs kanten, och fyrar av ett skott som Kevin Eriksson blockar. Sedan kommer ett inlägg från Omar Laamrani som också blir farligt.

Matchbilden börjar sätta sig.

Sylvia försöker spela sig fram, Huddinge står trygga i sina positioner och stör och så kontrar de.

Det börjar kännas jobbigt, men så bjuds Leo Jonsson på ett läge då Huddinges målvakt inte lyckas hålla fast i den dyngsura bollen.

Det händer lite snabbt, och lite ur vinkel, och skottet går över, men det väcker hopp.

I den 43'e minuten tvingas Simon Cakar gå av. Han har haft en del känningar i en höft under veckan, men vill ändå spela och känna efter. Efter nästan hela första halvleken går det inte längre, och med det förlorar Sylvia en del tyngd på det centrala mittfältet.

Han ersätts av nyförvärvet Michell Youssef som blev klar tidigare i fredags och kliver rakt in. 

När första halvleken dragit över med dryga minuten plockar den huvudvärk för försvaret som Viktor Widerberg är upp ett inkast från Sylvia på offensiv planhalva, och skyndar fram på sin vänsterkant. Han spelar fram till Andrej Jekic som skjuter hårt, hårt och - Kevin Eriksson går åt rätt håll men - bollen slår i stolpen och studsar tillbaka ut Milo Norrby som lägger in 1-0 i andra hörnet.

- Första halvlek är väldigt jämn, säger Kim Vaattovaara. Känslan är att vi har mer boll, men de spelar en annan typ av fotboll än vad vi gör. De sticker upp mer, spelar längre och satsar på omställningar. Jag tycker hela matchen fortfarande står och väger väldigt mycket här, och fastän det sista som händer är att de får det där målet är det med en god känsla vi går ut i paus. Chanserna att vända är goda. Det pratar vi om i omklädningsrummet - går vi ut med en stark energi nu så vänder vi på det här.

Och så hade det säkert mycket väl kunnat bli.

Det känns inte alls orimligt.

Sylviadelen av publiken är också hoppfull och laget känns laddade då de kommer ut.

Men så blir det så att en av Sylviaförsvararnas försvarsinstinkt är snabbare än tanken på det gula kort han redan har då en potentiellt farlig situation uppstår, och i sitt försök att stoppa Huddinge från det som är deras första offensiva ansats i andra halvlek drar han på sig sitt andra gula - och får lämna planen.

Huddinge får en frispark i bra läge och smack så sitter en där den inte ska sitta, längst in i nätet. Det är snyggt gjort av Andrej Jekic, och det är väldigt tungt för Sylvia.

Spelmässigt märks det inte av att Sylvia är en man mindre. Matchbilden är fortfarande efter 2-0 rätt lik den i första halvlek, men med Huddingespelarnas plötsliga krampkänningar som tillägg. Och visst, det är botten av toppen mot toppen av botten i tabellen som möts här, så att allt kanske skulle börja göra ondare än vad det faktiskt gör i händelse av ledning var väl inte oväntat. Men det är tråkigt att se likförbannat, och med halvtimmen kvar dessutom.

Jag konsulterar min inre moraliska kompass och frågar den om sånt här verkligen SKA FÅ belöna sig.

Den hinner inte bestämma sig förrän  Milo Norrby agerar ombud och skickar in  3-0 utifrån några minuter senare- och med det övertaget lägger det sig en värmande trygghet över hemmalaget som får kramperna i strumpor och skosnören att ge med sig, och spelarna håller sig upprätta.

Mhm. 

4-0 kommer med bara tre minuter kvar av ordinarie speltid. Också detta är ett skott utifrån. Den här gången är det Omar Laamarani som är avsändare.

Det finns inte så mycket att göra med de här långskotten utifrån, förutom möjligen att testa på dem själv då och då.

Det är inte långt ifrån att Huddinge gör ytterligare ett mål innan eftermiddagen är över, men det tredje skottet på mål utifrån utanför straffområdet trycker ribban ner på linjen och mer med det blir det inte och så är matchen slut och höstsäsongen inledd.

- Hade de inte gjort mål på den är frisparken i 49'e minuten tror jag mycket väl vi kunnat vända, säger Kim Vaattovaara efteråt. Men de gör mål, och att de gör det i det läget påverkar oss mycket mer än vad utvisningen gör.

Spelarna fortsätter ändå att kriga på efter det här, något spelmässigt övertag låter vi inte Huddinge få och målen de gör gör de på enskilda situationer. När de får in 3-0 ska vi bara orka kämpa matchen i mål.

Det var inte såhär vi ville inleda hösten. Såklart vi är besvikna. Och det får vi tillåta oss att vara. Vi får tillåta oss att vara frustrerade och skitsura, och så tar vi nya tag och kommer igen. Det är en ny vecka redan imorgon, och nu har vi två hemmamatcher i rad som vi måste fokusera på utan att låta oss tyngas ner av det här.

Och det är en bra not att lämna den här omgången på, tänker jag.

Inte ska vi tyngas ner av en 4-0-förlust som är en 4-0-förlust fast utan att resultatet speglar matchbilden och låta det lägga sig över oss som ett annat hällregn över en naturgräsmatta, inte.

Vi är den sortens sura som torkar upp och reser sig.