IF Sylvia - Åtvidabergs FF 1-2

Foto: Björn Holmberg

Det är något med Åtvidaberg som väcker tankar på förr i tiden till liv. 

Kanske för att de är ett gammalt klassiskt storlag, kanske för att de för inte så himla länge sedan hade en målvakt som stod för dem från att han var 16 tills han fyllde 40 och som kallades Fimpen för att det hände att han stod och rökte i mål för "det gjorde man då"; kanske för att man gräver fram namn man bara nästan kommer ihåg från någonstans långt bak i minnet- Ralf Edström, Roland Sandberg, Benno Magnusson, Jan Olsson.

När gästerna från södra Östergötland gått ut för att värma upp under en ödesmättad Norrköpingshimmel tar också tekniken på PCA med oss bakåt, till det analoga.

Musiken tystnar då man uppe i sekretariatet försöker ringa till någon som vet hur man gör ett Å på tavlan, och vi som levde under Internets tidiga dagar kastas tillbaka till modemens förlovade era - då när du var tvungen att stänga ner nätet för att någon skulle ringa i telefonen eller kastades ut för att det ringde.

Genom all denna nostalgi rinner en slags ysterhet.

På läktaren börjar det plötsligt se lite trångt ut.

En Östgötsk tidning (Corren, hatten av!) har skickat ut en riktig reporter för att bevaka och på platån utanför speakerbåset är det fullt av kamerautrustning att försöka undvika att snubbla. 

Vilken avslutning på vårsäsongen det här ser ut att bli!

När matchen startar gör den det ganska avvaktande. Det är två lag i toppen som känner på varandra.

Åtvid är första lag att skapa en halvmöjlighet, men som enkelt plockas av Theo Krantz i Sylvias mål.

Sådär.

Då har vi hälsat.

Det tar inte särskilt lång tid för Sylvia att växla upp. Det har gjorts en del ändringar i elvan sedan matchen mot Sleipner, Manaf Rawufu spelar ute på kanten i ett tremannaanfall, Melker Spångberg går in från start centralt och Bekir Kavur har tagit plats som vänsterback medan Hugo Lewander klivit in i mitten,  men bestående genom taktiska justeringar är att anfallen när de sådär plötsligt blixtrar till gör det ute på högerkanten där Daniele Burumbwa styr och ställer, skickar in bollar genom murar av varierande täthetsgrad och aldrig inte är farlig.

Men.

Åtvidaberg har, liksom Sleipner, begripit att Sylvia spelar med stort bollinnehav, och valt att lägga försvaret lågt och därmed avsevärt begränsa ytorna för Burumbwa och Rawufu.

Man får orka i vågor, mot sådana försvar för att inte helt ta ut sig- och Sylvia samlar sig och slår hårt efter dryga kvarten spelad. Burumbwa stjäl bollen på mitten och driver igenom.

Han skjuter själv, men målvakten räddar ut till hörna.

Kevir Bakur stegar fram, lyfter in bollen och hittar Lukas Mattsson som nickar in 1-0.

Subjektivt sett peakar matchen här.

Men innan vi går till halvtidsvila har Åtvid kvitterat, sedan Sylvia tappat boll på mitten och de kommer två mot två, Sylvias ena mittback är lite för högt upp, för långt bakom, vilket gör det mer till ett två-mot-en-läge, och Sylvias siste man väljer att täcka bollhållarens skott istället för att skära av passningen, som såklart kommer så som brev kom med posten förr, på Åtvidabergtiden pre-PostNord, och så får Adam Samuelsson ett friläge.

Han kan enkelt och behärskat rulla in kvitteringen.

Andra halvlek inleds med en chockattack från Åtvidaberg, men Theo Krantz väjer undan det som skulle blivit ledningsmålet med en grann benparad.

Gästernas 2-1 låter dock inte vänta på sig så väldigt länge.

I den 49:e minuten pekar domaren på straffpunkten sedan Marcus Assarsson fallit i straffområdet, och fram kliver Srdjan Sotra.

Krantz räddar faktiskt straffen, men släpper en retur som Sotra sedan revanscherar sig själv på. 

Sylvia fortsätter att försöka spela sig framåt, medelst sitt väl uträknade passningsspel.

Sett till enbart detta är man överlägsna samtliga seriekonkurrenter.

Men ibland, när man ligger under och tiden bara går, så måste man kunna lägga finesserna åt sidan och våga vara mer direkta. Våga spela mer som man gjorde på Åtvidabergs tid.

Långa bollar från målvakten som nästan når planhalvans sista tredjedel.

Vi har varit inne på det här förr.

Och visst är det som regel bra att vara tålmodig och att inte bli stressad, men regler är - som bekant - också till för att brytas; det är inte ALLTID bra att vara tålmodig, det är inte ALLTID dåligt att bli lite stressad.

Det ska sägas att Sylvia får in många fler långa bollar idag än mot Sleipner, det skickas fram en del - men Leo Jonsson, Daniele Burumbwa och Manaf Rawufu är fortfarande alltför ofta nere i försvaret och hämtar boll, och därigenom förlorar man för mycket kraft i forceringen.

Och överraskningsmomenten, de som ska ställa det rutinerade Åtvidaberg och få dem ur balans, är inte så många.

Nu behöver gästerna bara ligga lågt och försvara sig.

Känns det inte som att de är fler än vi på planen? frågar en i sekretariatet.

Jo, i alla fall när de försvarar sig.

Det kreativa är det Sylvia som står för.

Mot slutet blir det hetsigt och matchen antar en härlig derbykaraktär. Sånt här gillar vi! Publiken går igång. Det smäller hårdare i duellerna, det gruffas och knuffas och Theo Kratz får valla en Åtvidabergsspelare av planen efter att han drabbats av den där bytesförlamningen som så gärna slår till när tränaren vinkar på en och man leder.

Domaren lägger på sex minuter efter allt liggande i andra och sen är det över. Bara sådär.

Eftersom energinivån eskalerat på slutet känns slutsignalen som en kalldusch.

Det kan ju inte vara slut nu?
Inte redan?
Vi har ju inte ens kvitterat än?

Men slut är det, och det är vårsäsongen också.

- Jag tycker inte vi förtjänar att förlora idag, säger Kim Vaattovaara efteråt. Det var det jag sa till spelarna nu direkt efteråt. 

Vi förtjänar verkligen inte att förlora.

Om vi tittar på hur matchen sett ut ser vi att det är vi som skapar alla lägen. Till och med målen de gör är bjudmål som kommer från oss.

Vi skapar mycket chanser och vi får in fler bollar än vad vi fick mot Sleipner men det bara vill sig inte för oss idag.

- Ska vi fokusera på något positivt istället såhär inför semestern, säger han, så tycker jag att Simon Cakar för andra matchen i rad kommer in och gör ett riktigt starkt inhopp. Han får en ny roll här på slutet, som gör att vi kan flytta upp Jesper Lindvall och behålla trycket.

- Och så får Albin Tengbrand äntligen komma in på planen igen, efter att ha varit borta i mer än ett år till följd av en korsbandsskada. Det här är riktigt glädjande att se, han har krigat hela våren för att göra sig redo och så lyckas han komma tillbaka i spel innan den delen av säsongen är över.

Det är stort.

Det är det.

Och där, under en regntung, allt mörkgråare himmel, mitt mellan nostalgi och framtidslöften, lämnar vi allt en stund och går på semester.