IK Sleipner - IF Sylvia 1-0

Sylvia får ladda om inför matchen mot Åtvidaberg i nästa omgång. Foto: Björn Holmberg

Ja ja, vad är väl ett derby på PCA kvällen innan midsommarafton?

Det kan vara stökigt, det kan vara lite för tomt på läktarna, det kan vara en fest ibland eller så kan det vara som igår; en sorts lektion.

Inte i fotboll så mycket som i kultur.

För det är ju som det är med derbyn: de är seriematcher, men inte enbart det- derbyn lever sina egna liv utanför linjerna, bortom procenten och mellan rader och ränder.

Hur noga det än planerats och gåtts igenom kan det när du ställs mot din största kulturella rival ändå komma en klinisk passning från en meriterad motståndare som skär rakt genom förberedelserna redan  i den fjärde minuten, och som når en annan rutinerad spelare ett par hundradels sekunder senare och så ligger man plötsligt under innan man ens hunnit trampa ner fötterna ordentligt i skorna.

Och det som skiljer det tidiga underläget i ett derby mot andra tidiga underlägen är att det svider mer, för det är inte bara poäng som man spelar om.

Det är det där man tycker låter så tråkigt och ingentingigt när någon svarar att det är det man vinner när man tävlar i frågesport i soffan eller när man prickar diskhon bäst med apelsinskal; det är äran.

Sleipner ställde upp med en elva där genomsnittsåldern är 26,2 år.

Det är 6,2 år äldre än den Sylvia mönstrar.

Det här är tunga, rutinerade spelare som inte bryr sig särskilt mycket om hur snyggt de gör något så länge de förhindrar en teknisk genombrottsspelare som Axel Brönner från att nå fram, eller hur bra det ser ut när de ställer sig i klunga mitt i vägen för Daniel Burumbwa så det blir omöjligt för honom att trä sig igenom försvaret på det sätt vi blivit bortskämda med att se honom göra.

Efter att Maic Sema serverat Albert Johansson och det blivit 1-0 Sleipner i den dubbelbottnade minut 4:44 (döden i kinesisk numerologi, änglarna är med dig om det är tarotkort du läser) har Sleipner egentligen bara en uppgift: att stoppa Sylvia från att göra som Sylvia gjorde när Smedby tog ledningen tidigt i ett -förlåt men- mindre prestigefullt Norrköpingsderby för ganska få veckor sedan.

Och det gör de.

William Holmberg hålls hårt markerad och får svårt att arbeta sig fram. Leo Jonsson hade minst tre man på sig var han än befann sig på planen, och givet muren av randigt som reste sig med sådan intensitet över planen blev det svårt att komma någonstans trots ett överlägset grundspel.

Det är här man behöver lyfta blicken ibland, tänker jag, sprida ut sig runt muren och börja skicka skott över ibland istället för att leta efter håligheter att slå sig igenom, eller försöka hitta vägar runt.

Det blir slitigt över 90 minuter.

Vi såg att Daniel Burumbwa när han inte gavs utrymme framåt istället söker sig långt ner för att hämta boll, Åke Andersson gör detsamma - och så hamnar två av de starkaste offensiva pjäserna vi har alldeles för lågt ner i banan.

Och där låter Sleipner dem springa av sig lite så att det ska finnas mindre ork att slå sönder deras mur med.

- Här ser vi vad ett tidigt ledningsmål betyder, säger Kim Vaattovaara efteråt. Vi fick ett med oss i förra matchen mot Huddinge och det tillät oss att styra matchen som vi ville, och nu får Sleipner ett här och kan göra samma sak. Då spelar de på sina villkor sen. De lägger sig lågt, medan vi i vår tur är lite låga i vårt presspel.

Det här, är han noga med att betona, ligger inte på spelarna utan det är direktiv från ledarstaben och det pratas igenom och styrs upp inför andra halvlek.

Och det är ett mer offensivt Sylvia som slänger sig mot muren i andra.

Det är bara det att det inte riktigt hjälper, för muren står där den står, och domarteamet tillåter en hel del fysisk kontakt ibland och ingen överhuvudtaget ibland, så det är en oregelbunden visslande vind att tampas med för de våra, så väl som ett tungt försvar.

Jag går igenom mina anteckningar nu på förmidagen dagen efter, och kommentaren om andra halvlek lyder: känslan är att Sylvia vill spela och Sleipner vill vinna.

Det finns en skillnad i det som man får gå tillbaka till idealen värld för att bena ut, och det är här själva lektionen kommer in i bilden.

Det är ädelt nog att vilja- och tycka- att man ska vinna bara för att man är BÄTTRE, men det är inte alltid realistiskt att sikta mot det ädla. Ibland får man, för att vinna, helt enkelt kliva ner på pragmatismens ofta något grisigare, mer cyniska nivå, skippa skönlir, linjer och trianglar, och bara bombardera bålverket med skott tills det inte orkar stå upprätt längre, eller tills de som håller det uppe tappar koncentrationsförmågan.

För det händer alltid, förr eller senare.

Det är väl så överbelastningsattacker fungerar.

Det här formulerar Kim Vaattovaara begripligare efter matchen.

Han säger:

- De fortsätter ligga väldigt lågt och de är bekväma i det, medan vi har uppenbara svårigheter att bryta ner ett så lågtstående försvar. Vi pratade om att vi ska vara tålmodiga i anfallsspelet och försöka flytta på dem, men man kan bli för tålmodig också när det inte finns obegränsat med tid. Jag kan tycka att vi stundtals spelar lite väl kontrollerat, att vi borde släppa lite på bromsen och bara skicka in bollen ibland.

Sen släpper vi försöken till analys en stund och ägnar åt oss det mänskligare.

Han säger:

- Nej, det är tungt. Det suger att vi inte lyckas bättre.

Nästan alla har lämnat arenan. Jag fotar den släckta strålkastaren som står som en dunkel kontrast mot solnedgången.

- Men, säger Kim. Vi får inte gräva ner oss för mycket  i det här nu. Vi får slicka såren lite, ha trevliga midsommarfiranden med nära och kära och så samlas vi igen på måndag och börjar ladda inför det avslutande mötet på vårsäsongen, det mot Åtvidaberg på lördag.

Och det låter som en bra plan, tycker jag, och önskar samtliga en fortsatt bra midsommar och så hörs vi igen när det vankas Östgötaderby om en vecka.