Daniel Burubwa gjorde Sylvias mål. Foto: Björn Holmberg

- Den trettonde september, vet ni vad det är? frågar Enskedes speaker i halvlek. Han sitter uppflugen i ett litet torn vid sidan av läktaren och hade förstås  inte hört om någon nu hade fått för sig att svara. Det är den första höstdagen enligt den gamla bondepraktikan. Så vi kan ju härmed förklara hösten invigd.

Hösten så som bondepraktikan räknar den börjar alltså någonstans mellan Enskede IP och Tre Arena som skymtar bakom planerna och träden som konturen av en framtidsdröm.

Men först är bussen sen.

Spelarna fördriver tiden med att debattera huruvida Cristiano Ronaldo var en bättre sjua eller nia, och om någon anfallare gjort en bättre säsong än Luis Suarez gjorde i Liverpool 2013/14.

Tjugosju minuter sena är vi på väg.

Vi reser mot hösten två veckor efter att den inträffade rent metrologiskt, till tonerna av Smedjesmurfen och Nirvanas Smells like teen spirit som sprakar ur högtalarna. 

Ingen kan komma och anklaga SR för att sakna bredd.

När vi kommer fram till Enskede märks förseningen inte av längre.  Vi känner på gräsmattan. Den är fin, men en aning regntung. Det är inte bara Norrköping hösten vräkt vatten över de senaste dagarna.

Bakom mig på läktaren sitter en rad hemmasupportrar av den äldre skolan. Mest högljudd är en spröd kvinna i grå kappa och scarf. Hon låter som ett sånt sorts kex som måste doppas i kaffe för att det inte ska smulas sönder och fastna i halsen. 

Det första hon skriker när matchen börjat är riktat till vår målvakt, Kevin Eriksson:

- Men håll inte i bollen så länge!

"Så länge" är den dryga sekund det tar för honom att plocka upp bollen och sparka ut den efter Enskedes inledande anstormning.

Sylvia hinner knappt känna på bollen innan Jonathan Skoglund gjort 1-0 för hemmalaget. Det har gått två minuter och trettio sekunder av matchen när de tar ledningen, och det leder inte helt oförhappandes tankarna till vårt möte med FoC Farsta förra lördagen, då Sammi Suljemanovksi gav oss ledningen efter ungefär lika lång tid, och hans mål blev matchens enda.

Det tar tid för Sylvia att börja etablera sig. Den första kvarten spelas uteslutande på IFS egen planhalva, men så börjar det sakta brytas mark och man sågar sig framåt.

Då fräser rösten bakom mig: 

- Vad fult de spelar!

Jag känner en slags stolthet när jag hör hennes upprördhet, för det är Sylvias intensitet hon menar. Sylvia går in hårdare nu, ligger närmare gränsen och då och då hamnar en tåspets rent av över den och då händer det att en oväntad boll claimas.

Rätt vad det är står det 1-1.

Daniel Burubwa har vunnit boll en bit utanför straffområdet och skjuter själv. Det är ett mycket elegant avslut, och bollen seglar i en perfekt båge in i mål. Det finns ingenting de kan göra, och det är förstås därför det är så viktigt att göra just såhär mellan varven. Testa skott.

- Det är klart det var 22:an, klagar hon bakom till sin man. Jag har ju sagt att Joel måste hålla koll på 22:an. Sen är hon tyst en klandertyngd sekund. Jag vändeer mig inte om meen jag föreställer mig hur hon sneglar på sin man när hon säger: Men. Du lyssnar ju inte!

Pausen kommer lägligt, för hon behöver verkligen doppas i kaffe nu innan det ligger smulor överallt.

- Vi får en jobbig start på första halvlek, säger Kim Vaattovaara. Vi ger bort ett mål. Men efter att vi hämtat oss lite skapar de bara ett läge så defensivt tycker jag att vi har bra kontroll på dem, men offensivt kan jag önska att vi spelat rakare. I pausen pratar vi om att bli bättre på att skapa oss timing och inte vänta på att den kanske ska uppstå. Vi behöver fila lite på relationerna mellan lagdelarna, så att försvaret snabbt kan förutse när det kommer att komma en yta framåt och vara beredda på att assistera där, och samma sak gäller åt andra hållet.

Vi pratar också om att hitta in mer och hota bakom dem och på så sätt tvinga dem att vända på sig och det här tycker jag vi gör bra i andra. Faktum är att vi är så nöjda med inledningen på andra halvlek att vi inte vill ändra på någonting.

Men dit har vi inte kommit riktigt än.

För speakern pratar på nästan hela pausen. Han lär ut bondepraktikan och nameroppar spelare som fyller år just idag; Fabio Cannavaro och Thomas Müller minsann, sen högläser Sylvias historia.

Det här, serrni, det är inte något historielöst gäng - de bilades redan den 8 augusti 1922. Alltså för över hundra år sedan. Och då visste de inte vad d skulle heta men Sylvia hade namnsdag den dagen. (Själv har jag alltid tyckt bättre om den mindre prosaiska versionen av skapelseberättelsen, den där Sylvia var en vacker servitris någon av grundarna var hopplöst förälskad i och aldrig fick men bestämde sig för att göra odödlig. Men men.)

Han går vidare. Pratar om tacksamheten vi ska känna som bor just här av alla ställen i världen och det blir storpolitiska perspektiv och lite förvånad över att femton långa minuter kan vara så korta noterar han att oj, nu är de ju på väg in igen. Nu är vilan över.

Och ja.

Sylvia är bra i början på andra. Man har ordning på sina kombinationer och kortpassningar, man försvarar sig med klackar och djärva hemåtpassningar och kvinnan bakom mig som inte alls fick något kaffe i halvtid skriker så smulorna sprutar:

- De ska ju göra mål åt det hållet nu, har de glömt det!  Tror de att de ställt målet åt fel håll eller? 

Längre bak börjar en annan kvinna hosta som om hon satt något i halsen.

Sylvia jagar ledningsmål och kommer ganska nära, men som rubriken redan avslöjat vill det sig inte.

När Bekir Kavur visas ut efter att en Enskedespelare tagit sig förbi honom och snubblar ett par steg senare får Sylvia tänka om. 

- Vi kände att vi behövde göra ett par ändringar för att få in ny energi med förhoppning att vinna matchen, men de inbytta spelarna får inte riktigt chansen att göra så mycket förrän vi får det röda kortet. Plötsligt handlar det om att få med sig poängen vi har, för det är mer än en kvart vi spelar med en man mindre. Jag vill ge det till spelarna att de är väldigt påpassliga och tar till sig nya taktiska direktiv direkt, säger Vaattovaara efteråt. Och även om det inte blir något med det tycker jag det säger mycket om vår arbetsvilja att det är vi som har de farligaste chanserna efter att vi blivit en man mindre. Att vi ändå håller dem så i schack tycker jag säger en hel del om vårt försvarsarbete, att. Spelarna har hörsammat det vi pratade om i paus och sluter upp kring den lagdel som kräver det.

Enskede är ett bra lag. Jag skulle vilja påstå att de är bra mycket bättre än vad tabellen säger, och vi visste att det skulle bli svårt att möta dem här. Givet det tidiga ledningsmålet de gjorde och det röda kortet tycker jag vi kan vara nöjda att vi kommer här ifrån med en poäng.

Innan vi går ner från läktaren pratar speakern lite till om hösten och om tacksamhet.

- Var rädda om varandra, säger han. Värna om det och var tacksamma över att Sverige inte är som andra länder - än.

Det låter så ödesmättat att jag för första gången i mitt liv tänker att det kanske inte gör något om radion spelar Smedjesmurfen igen när vi åker hem.

Sammi Sulejmanovski gjorde matchens enda mål. Foto: Björn Holmberg

FoC Farsta, vad betyder det? Alltså FoC? 

Det låter som en generisk, engelsk svordom på Birminghamdialekt.

I ett försök att behålla något av världens förtrollning beslutade vi oss för att försöka gissa istället för att få ett omedelbart svar med hjälp av en sökmotor.

Men det blev bara Loka-smaker av allt.

Fotboll och curling, kanske, höhö? Fotboll och cykel? Njae, va? Fotboll och cricket då? Ja, där har vi den. Eller...kanske inte.

När frågan dök upp i sekretariatet igen bara minuter innan avspark var det dags att falla till föga, punktera undran och helt enkelt slå upp vad FoC betyder. För alla som vill och inte vill veta: det är en kompromiss av de två lag som slogs samman för att bilda dagens motstånd: Farsta AIK och IF Cobran.

Jag hann knappt skriva "Sylvia inleder starkt" i mitt block förrän Melker Spångberg skickat iväg ett inlägg som Sammi Sulejmanovski nickade in i mål. Det här skedde i den fjärde minuten, och hemmalaget hade redan hunnit ha två hörnor innan målet kom.

Det skulle också, som rubriken redan avslöjat, komma att bli matchens enda mål.

Första halvlek kontrollerades utan större svårigheter av Sylvia, som fortsätter att fila på det nya försvarsspel man börjat arbeta med under de senaste veckorna. 

Det innebär förstås inte att det saknades chanser framåt. Ares Sadri var nära att upprepa sitt solorädsmål från Syrianskamatchen då han vann boll på mitten och ensam drev hela vägen in i FoC Farstas straffområde, men hanns ikapp i sista stund och tvingades skjuta i ett mer pressat läge, och bollen kunde plockas av målvakten.

Hemmalaget stod högt och visade prov på fint kombinationsspel då vägar runt eller igenom gästerna skulle skapas, men det var inte jättemycket som hände inne i boxen.

Att knappt låta Farsta låna bollen var ett effektivt sätt att försvara sig på - det de fick göra mest de första fyrtiofem var att stå så bollen studsade ut på dem och återgick i Sylvias ägo, och Theo Krantz hade inte så mycket att pyssla med nere i sitt mål. Förutom att vara konstant ansatt är det här bland det värsta för en målvakt, för här gäller det att förmå fokusera fastän fokuspunkterna är få. För rätt vad det är kan ju någon komma på att testa på skott utifrån.

Om jag inte räknat fel rörde Krantz bollen två gånger i första halvlek, som slutade med att Jesper Lindvall spelade ren Edvin Devic, som även han nästan fick göra mål för andra matchen i rad. 

Men bara nästan.

FoC Farsta inledde andra med en helt annan press, och om det var försvarsspel med högt bollinnehav Sylvia ägnade första halvlek åt så antog defensiven en mer traditionell skepnad när gästerna skulle försöka jaga den kvittering som aldrig kom.

Ju mindre som återstod av matchen, ju stressigare blev det att leda med 1-0.

Spelarna var märkbart trötta, och det kändes som att det skulle bli 1-1 när så lite tid som möjligt att rätta till det återstod, sådär som det ofta blir 1-1, eller 2-2 för den delen, precis i slutet av någonting. 

Men Sylvia höll undan. Det blev mer fysiskt ju mindre tid (och ork) som fanns kvar, och visst hade det varit både skönt - och rättvist - om Melker Spångberg när han tog sig nästan hela vägen till andra sidan planen för egen maskin, och var ensam med målvakten eftersom Farsta var uppe i Sylvias straffområde och skulle kvittera, fått göra 2-0.

Men Spångberg sköt utan att runda målvakten när denne gick ut och bollen studsade ut via stolpen och vi fick gott sitta där med andan i halsen alla de sju minuter domaren la på.

- Om man bara tittar på siffror - på mål och minuter- är det lätt att tänka att vi ägnade 86 minuter plus tillägg åt att enbart försvara ett tidigt ledningsmål, säger Sylvias tränare Kim Vaattovaara efteråt. 

Så var det förstås inte. Vi pratade ju förra veckan om att vi tränar försvar på ett nytt sätt nu under hösten, och innan det satt sig så kommer de båda vågskålar som offensiv och defensiv är att gunga en del upp och en del ner. Idag, när vi gör en 5+-match sett ur försvarsperspektiv så blir det på anfallets bekostnad.

Han fortsätter: Vi har lagt mycket fokus på att vi ska sitta ihop bättre som lag, och det här jobbar alla hårt för idag. Något som händer när man försvarar ett tidigt ledningsmål såhär länge- utan att det i sig är ambitionen, för vi försöker såklart bygga upp våra anfall- är att det blir väldigt många löpmeter spelarna avverkar, och den här matchen tjänar som en bra fingervisning om hur vi behöver lära oss att hantera trötthet; både konstruktivt hur vi ska kunna fortsätta göra bra saker även när vi är trötta, och hur vi ska förebygga.

- Jag vill också säga att målet vi gör är väldigt fint, och sättet det kommer till på är något vi arbetat med och pratat en hel del om: hur vi vill ha inspelen beroende på vilka ytor som finns. 

Det blir mycket fokus på försvar nu, men eftersom det kanske var det som var vår Akilleshäl under våren är det skönt att se at vi börjar göra framsteg här nu, och att vi har en defensiv bredd: när Albin Tengbrand tvingas gå av kommer Hugo Lewander in och övertygar. Caspar Filipsson och Simon Cakar gör även de starka inhopp, och så slutar det med att vi för andra matchen i rad klarar oss utan att släppa in mål.

Totalt sett tycker jag det är en fin prestation. Visst finns det mer att jobba med och tur är väl det? 

Ja.

Tur är det.

För att aldrig någonsin vara "färdigutvecklad" är ett motgift mot avförtrollningen av världen, det är att fortsätta fundera på vad FoC skulle kunna betyda - det är avförtrollningen av avförtrollningen; det att det hela tiden finns mer att lära sig om man använder sig av det man vet hittills som grogrund för nya frågor.

Nästa helg tar vi oss an Enskede.
På återhörande då.

Daniel Burubwa och Ares Sadri gjore båda mål mot Syrianska. Foto: Björn Holmberg

När vi kör ut ur Östergötland börjar det regna, men det varar inte hela vägen fram till Södertälje.

Molnen ligger så lågt kring arenan att det ser ut som att de omgivande trädtopparna nuddar vid dem.

Tillsammans med den stora betongtrappa som är läktare mitt emot läktaren vi sitter på som förgrund bildar det ett väldigt tvådimensionellt intryck. Skådeplatsens estetik minner så om Super Mario 3 från Supernintendo-tiden.

Shigeru Miyamoto, mannen bakom spelet, har berättat att han föreställde sig det som "en teaterföreställning" i olika akter, och för att illustrera det faller en tung, röd gardin ner efter varje klarad bana.

Någon gardin finns inte på Södertälje arena, men hög musik och många låsta röda dörrar.

Medan spelarna värmer upp tittar jag på startelvan i WhatsApp-gruppen. Axel Floric har flyttats upp från den högerbacksposition vi vant oss vid att se honom i. Mot Syrianska ska han vara yttermittfältare.

Sylvias tränare Kim Vaattovaara berättar:

- Under veckan har vi arbetat med en ny typ av försvar. Vi vill - och behöver- helt enkelt ta fram fler olika sätt att kunna försvara oss på. Eftersom det här är en sjösättning av en variant vi bara jobbat med en knapp vecka räknar vi med att allt såklart inte sitter till 100% än. Spelarna är införstådda i att det kanske kommer bli en del ovana situationer som måste styras upp ganska hastigt där och då - och det här, att visa sig vara snabbtänkt och lösningsorienterad, är en viktig del av deras fotbollsutbildning.

Akt 1.

Sylvia inleder med stark press, och det har inte gått två minuter än innan matchens första läge dyker upp. Det är ovan nämnda Floric, som efter effektivt kombinationsspel hamnar i en gynnsam position, och får iväg ett skott som dock landar rakt i famnen på hemmalagets målvakt.  

Syrianska har svårt att få tag i bollen i början av matchen, de trycks tidigt tillbaka och ligger tätt i försvaret.

Det gör det lite krångligt för Sylvia, som envisas med att försöka spela sig igenom de gulröda, istället för att försöka omringa dem.

Efter tio minuter bjuds hemmalaget på en kontring som antänder dem en aning, och under ett antal minuter skapar de flera halvchanser, och även om ingen av dessa är särskilt utmanande för Kevin Eriksson i gästernas mål (de allra flesta skottförsöken hamnar utanför på alldeles eget (o)bevåg) så är Sylvia plötsligt lite tillbakatryckta, och här hackar det lite i försvaret. 

Inte värre än att man hela tiden lyckas lösa situationerna man sätter sig i, men ändå. Syrianska får helt enkelt komma till fler lägen än vad de - och detta sägs med respekt - kanske borde.  Sylvia tappar en del boll, varpå man genast återerövrar den, och så tappar man och återerövrar igen;  det hela blir lite som när Odysseus fru Penelope tvingas gå med på att gifta om sig när hennes man inte setts till på 20 år. Hon säger att hon först vill väva tyget till sin brudklänning och arbetar flitigt med det under dagen då hon hålls under uppsyn - och river upp allt igen när mörkret lagt sig.

Ingen kommer riktigt någonstans, men lägen saknas det inte.

Axel Floric skjuter i ribban och Melker Spångberg drar returen strax över.

När Syrianska försöker avvärja ett anfall genom att spela hem till målvakten panikrensar denne med sådan kraft att bollen far upp över de höga träden, förbi de låga molnen och landar på Coops parkering bakom kulissen.

Några mål blir det inte i första halvlek.

Men så är det också första aktens uppgift att bygga spänning inför det som komma skall.

- Som en naturlig "konsekvens" (kanske man kan säga) av vårt nya försvarsspel tycker jag att vi blir lite drabbade i anfallet i första halvlek, säger Kim Vaattovaara. Vi släpper  till en del enkla chanser och begår en del enkla misstag, med resultatet att effektiviteten framåt lider lite. Att vi inte skulle skapa några chanser är ingenting jag överhuvud taget oroar mig för, vilket jag också sa till spelarna i paus. Vi har ju ändå flera bra lägen i första. Syrianska är inte helt ofarliga heller, fastän vi gör det lite lätt för dem.  Samtidigt vill jag verkligen poängtera hur pass bra vi löser de här ovana situationerna som uppstår ute på plan, som ett lag. Det är många snabba, mogna beslut som fattas, så vi räddar oss undan, och jättefarligt blir det aldrig.

Vi har pratat om det här förut, men vi har en otrolig styrka i att kunna nöta ner motståndet genom att ha så unga killar som orkar springa så mycket. 

Akt 2. 

Förutom ett läge som råkar vara Syrianskas och som dittills nog är matchens bästa och verkligen tvingar Kevin Eriksson att båe falla snabbt och sträcka ut sig så mycket han kan för att peta ut bollen till hörna, dröjer det innan det verkligen börjar hända saker.

Det kanske är nednötandet. 

Även om ett försvarsspel som inte sitter till 100% i första halvlek såklart inte blir fulländat under en kvarts vila så är det längre mellan misstagen och bolltappen nu. 

Men varje Syrianska är bra på att samla sig och stänga ytor och det är svårt att såga sig igenom. Det börjar lukta Rågsved, fast utan de två torn till anfallare de ställde ut.

När det återstår en halvtimme skriver jag "får ej hål på?" i anteckningsblocket, efter att Ares Sadri lyckats runda hemmaförsvaret och spelar snett inåt bakåt, och de enda som finns i straffområdet förutom han själv är en trio Syrianskabackar som sparkar iväg bollen.

Men det jag skrev får jag snart kryssa över.

För i 69'e minuten driver Axel Floric fram längs sin kant, tar sig förbi de som försöker sätta stopp för honom, och skickar in en passning till en bra placerad Daniel Burubwa, som gör 1-0.

Inte långt därefter skapar sig Syrianska ett friläge, och fast han står helt ensam med Kevin Eriksson skjuter Syrianskaanfallaren högt högt över.

Efter det här, som väl var deras chans att ta sig tillbaka in i handlingen, är det nästan bara Sylvia.

Joshua Sievertsen är nära att göra 2-0 men målställningen kommer ivägen. Någon minut senare visar Ares Sadri prov på vilken genombrottsspelare han är då han på egen hand ta sig från mittcirkeln fram till straffområdet. Han är ganska ordentligt uppvaktad av ett par försvarare, men behåller både fart och balans och kommer så småningom fram en mot en med målvakten och lägger bollen lågt i krysset.

Anfallaren rusar ut ur straffområdet med knutna nävar och faller sen ner på knä.

Och Sadri ligger också bakom 3-0:an på tilläggstid, då han gör en liknande rusning, men vaket och osjälviskt släpper ut bollen till vänster till Edvin Devic som hängt med upp, och som Sadri sett men inte Syrianskaförsvararna - och så har vi plötsligt ett till första mål, som är det andra - och det tredje den här kvällen.

- Jag vill verkligen ge en eloge till spelarna för hur de tillsammans sluter upp och löser uppgifter ute på planen och genomför matchen, säger Kim Vaattovaara efteråt. Sen vill jag också säga hur skönt det är att Ares [Sadri] får göra sitt första mål i klubben. Jag tror ingen kan ha missat hur mycket det betydde för honom, och var man inte här eller tittade på matchen på NT så hörde man ändå hans jubel härifrån ända till Norrköping.

Sen tycker jag det både osjälviskt och moget av honom att släppa bollen till Edvin [Devic] vid 3-0, så också han får göra sitt första. Det är riktigt bra gjort.

Vidare är det förstås alltid gott att inte släppa in några mål. 

Jag tycker vi ska vara nöjda med det vi presterar här idag. Nu får vi åka hem och gå igenom filmen och se vad vi kan göra ännu bättre till nästa match.

(Den går av stapeln hemma på PCA den 6/9 klockan 16 - och det är FOC Farsta som kommer på besök.)

Vid det här laget har de låga molnen skingrats och solen lyser.

Världen är tredimensionell igen.

Södertälje arenas variant av en fallande ridå.

Wille glad att vara tillbaka i Sylviadressen.

Efter ett kortare äventyr i USA är nu Wille Holmberg tillbaka i stan och självklart i vår tröja. Vi får tillbaka en löpstark och hårt arbetande spelare, som klarar flera positioner. Tränarduon Kim och Julle myser! Välkommen Wille!

Låt mig citera en utmärkt man från Norrköping; Jan Stenmark.

Han har målat en bild som jag har som magnet på mitt kylskåp, på vilken det står: Visst behöver vi självinsikt, men till en början, om något nu ska bli gjort, behöver vi sakna det.

Den magneten är det första jag tänker på när domaren blåser av första halvlek och spelarna traskar förbi in i omklädningsrummet.

Det andra är: undrar om de säljer te här. (Det gör de. Och billigt är det! Föredömligt.)

Sylvia har åkt till Hagsätra IP väl medvetna om att det behövs en seger här, för att vi ska få häng på Rågsved och kanske, kanske kunna knipa åt oss den där kvalplatsen.

Det har luslästs tabeller och räknats.

Andras resultat har gåtts igenom.

Det här och det här och det här behöver hända.

Ingen av ledarna kan minnas sig ha varit på just den här anläggningen förr. På många sätt är den typiskt Stockholmsk, en plan som ser lite liten ut, omfamnad av en löparbana.

Bakom en tekniska zonen och bakom avbytarbänkarna går ett järnvägsspår.

Någon läktare finns inte, men i den lilla sluttningen upp mot kiosken och omklädningsrummen har man gjutit en lång, bred trappa det går att sitta i.

Det är ett trivsamt komplex.

Första halvlek inleds inte oävet. Sylvia skapar tämligen omgående ett läge som borde innebära ledning, men Melker Spångbergs skott har inte tillräckligt med kraft, och bollen landar i famnen på hemmalagets målvakt Stefan Marinkovic.

Han är otroligt bra med fötterna,  har vi vi fått veta. Han är en sån målvakt som slår långa precisa bollar som blir assists.

Och när han plockar Spångbergs boll skickas den mycket riktigt långt upp, och blir ett jätteläge för Rågsved. Kevin Eriksson räddar skickligt med en hand.

Efter elva minuter leder Rågsved.

Det är Brwa Pishdari som liksom bjuds på det första av två mål han ska komma att göra innan halvleken är till ända.

Var tionde minut går ett tåg bakom avbytarbänken.

Sylvia kämpar för att komma upp. Det är svårt, för Rågsved pressar högt hela tiden.

Men efter 20 minuter sker ett visst skifte i press och gästerna lyckas för en kort stund tvinga ner hela hemmalaget på egen planhalva. 

Det är här det hade behövt komma en kvittering, och sedan ett mål till, för när allt ska summeras är minuterna mellan minut 25 och 43 då Pishdari gör 2-0, Sylvias bästa i matchen.

Möjligheter saknas inte. 

Nej, det som saknas är styrkan bakom skott och nickar.

Melker Spångberg skjuter rakt på Marinkovic, Ares Sari likaså.

Det nickas som om bollen är en ballong man försöker balansera i luften så länge som möjligt.

Det är det här som får mig att tänka på magneten.

Sylvia brukar vara så mycket bättre än såhär. Har insikten om matchens betydelse dragit åt nerverna på oss så hårt att vi är rädda att de ska brista om vi tar i?

Hade det inte varit mer angenämt att bara tänka att det här var en match i mängden, vilken som helst, som det bara skulle bli kul att spela? 

Inom idrottspsykologin pratar man mycket om att hjärnan ser det du tänker i bilder. När du kommer i ett bra läge och vet att du inte får missa för du kan få häng på topplagen om du sätter bollen, fastnar hjärnan på "inte missa" - det mest bildliga i rädslan, och ser för sitt inre hur bollen går utanför eller över, och så signalerar den till kroppen att återskapa det den ser, och så skjuter du över eller utanför. Eller för löst rakt på målvakten, för du vill ju inte ta i för hårt så du skjuter över.

Andra halvlek är bekväm för Rågsved. 

De har förstått hur Sylvia spelar och ägnar sig bara åt att ha kramp och att stå i vägen.

Och det lyckas, för deras spelare är stora och tunga och bra på att samla sig. Gästerna lyckas varken såga sig igenom det väl samlade försvaret, eller hitta vägar runt det och lyfter är det ingen som gör. När man försöker sig på att ställa om går det alldeles för långsamt och minuterna räknas ner en efter en medan tågen går.

- Vi ska väl vara ärliga och säga att vi inte är värda mer än såhär idag, säger Sylvias tränare Kim Vaattovaara efteråt. Det blåser kallt och molnen har mörknat.  Första halvlek är nog det sämsta vi presterat i år. Vi sitter inte ihop som lag, vi blir långa - vi kan inte uppträda så som vi gör i vårt försvarsspel idag, och här menar jag inte bara backlinjen, utan sättet som hela laget försvarar sig på. Vi får ta med oss det som en dyrköpt lärdom.

Rågsved i sin tur ligger rätt hela tiden. Här tänker jag att vi borde kunna förlita oss på att vi har tiden på vår sida - då de genomfört sina samtliga byten sprang minst tre spelare ut och bad att få byta. Utan att lägga någon värdering i det  så är det så att många lag är sämre tränade än vad vi är, och det borde kunna användas till vår fördel. Vi borde liksom kunna vara tålmodiga i den vetskapen och trötta ut dem. Istället ger vi bort en halvlek och sen har de matchen precis där de vill och behöver bara spela av den.

Sen säger han något helt i linje med magnetens poäng.

-Läget är såklart tuffare nu.

Mmm, tuffare, tänker jag. Inte kört. 

Kevin Eriksson, som stod för flera riktigt bra räddningar, intervjuas efter match. Foto: Håkan Wetell

Historien är fylld av berättelser om människor som försöker komma på sätt att få tag i något som ser något som ser fint ut på avstånd. 

Någon ska flyga till solen men vingarna smälter.

Någon annan, som råkar vara räv, sitter under ett träd och suktar efter bär hen inte når. När några av dem så småningom ramlar ner visar det sig att de inte var särskilt goda. De var sura, de var inget att ha - och där satt du och stirrade och suktade helt i onödan.

Sensmoralen är tydlig. Bliv vid din läst.

Det är en mycket trist lära som fjättrar.

När Sylvia går in i Svenska Cupens andra omgång gör man det mot Kalmar FF, som för närvarande ligger tvåa, på samma poäng som ledande Örgryte, i en division två snäpp över vår.

Att tänka att man kanske kan klara av att chocka dem och liksom knipa till sig ett avancemang är varken jämförbart med att stöpa sig vingar av vax och sätta kurs mot den närmaste av alla rymdens stjärnor, eller ens att stirra upp på klasar fulla med röda bär några meter utom räckhåll, men det är en uppgift som börjar i tydlig motlut.

Inramningen är lite annorlunda.

Sylvias lagkapten har skickat en spellista till speakern som vi kör under uppvärmningen. 

SportExpressen har två kameramän där.

Jag försöker hitta en internetkabel att låna ut till gästerna (och får själv låna en av kamerakillarna som jag får låna vidare).

Tränarna intervjuas av någon som sitter i Stockholm.

Det är kul, det känns lite märkvärdigt.

När Sylvia går ut på uppförsbacken som är PCA den här kvällen gör man det med en bra energi, och under de inledande minuterna rusar man fram. Under matchens inledande minuter är man det lag som skapar något framåt i den mån något framåt skapas. Ett tag låser spelbolagen matchen. Ares Sadri och Sammi Sulejmanovski har båda skapliga lägen.

Efter tolv minuter börjar uppförsbacken bli ganska brant.

Kalmar tar ledningen genom Chukwuemeka Paul Nnamani i samband med en hörna, och bara fyra minuter senare ökar lutningen ytterligare då Kalmar tilldöms ännu en hörna och 1-0 blir 2-0 via en egen spelares fot.

Jag säger till Pierre som är speaker att jag tror tricket med uppförsbackar inte är att titta upp för dem utan bara titta rakt ner där man går så att de ser ut som vilken raksträcka som helst.

Sen är det minut 18 och ett otagbart långskott utifrån förvandlar branten till en vägg.

Nu går det inte att springa upp längre, nu måste man klättra för att nå toppen.

Och det ska ges till Sylvia att de försöker.

En reducering är bara några centimeter bort minuterna innan Kalmar gör 4-0 sedan Chukmuemeka Paul Nnamani kniper bollen på mitten, driver igenom försvaret och kommer ensam mot Kevin Eriksson som går ut och möter, men ändå får höra bollen rassla till i nätet bakom sig när Kalmars anfallare avslutar sin soloräd.

I halvtid genomför Sylvia några byten. Man tar in Simon Cakar, Axel Floric och Viggo Brönner för att få till en annan tyngd, och eftersom det bara blir ett mål i andra halvlek måste det anses som att det fungerar.

Men Kalmar är skickliga. Inte heller när de luftar några reserver och går ner i tempo bjuder de på några misstag för Sylvia att haka fast sig i och häva sig uppåt; inga felpassningar, inget slarv.

Sylvia skapar ett par bra lägen men Kindberg i Kalmarmålet testas inte alls på samma sätt som Kevin Eriksson, som gör ett par riktiga klassräddningar i andra halvlek och håller nere siffrorna.

Slutresultatet fastställs bara minuter efter att gästerna låtit genomföra ett dubbelbyte. Särskilt många minuter hann inte Charlie Rosenqvist vara på planen innan han sköt in 5-0, också detta ganska kort efter att Kalmar tilldömts en hörna.

Svenska Cupen 2025 var en uppförsbacke vi tog oss en bit upp i, och därifrån fick beundra utsikten en stund (och den var fin) innan vi ramlade ner för den.

Såhär.

Det är en rolig match att spela och som man borde kunna gå stärkt ur eftersom man visar så mycket karaktär och inte slutar försöka kämpa för att man fått svindel av divisionsklyftorna, men mer än så behöver det inte vara.

För IF Sylvia är en bit ifrån Superettan än.

Vi måste ta oss an division 1 först, och jakten mot att nå den går vidare redan på lördag, då vi möter Rågsved borta.

Vi riktar fokus ditåt, istället för att ligga och grubba på vad som hänt om vi satt något - eller båda!- av de där lägena vi skaffade oss tidigt i matchen. Tänk om, tänk om. Det är tänk om, och inte ambitionen, som är stjärnan det inte går att flyga till eller bären utom räckhåll.

På återhörande.